När Löfven håller ett EU-entusiastiskt tal är det sociala frågor och säkerhet som engagerar mer än klassisk retorik om unionen som fredsprojekt. Med det stundande sociala toppmötet i Göteborg är Löfven på rätt spår.
Stefan Löfven talar i Uppsala universitets pampiga aula, och jag påminns om att han är en mycket bättre talare på engelska än på svenska. Stefan Löfven var engagerad i solidaritetsarbete redan på 1980-talet, när verkstadsklubben på Hägglunds i Ö-vik samarbetade med nicaraguanska metallarbetarförbundet.
Han var internationell sekreterare för IF Metall, han är från den tiden nära vän med Brasiliens tidigare president Lula da Silva, och han har suttit många år i styrelsen för Palmecentret.
Men det är inte bara det. Det Stefan Löfven säger i talarstolen i universitetshuset passar liksom bättre på engelska. »EU är större än vad vi själva är«, citerar han Bill Clintons tal på minnesceremonin för Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl i våras.
Det är en sådan fras som brukar komma från talarstolar i Bryssel och Strasbourg. Samma med ”krigskyrkogårdarna i Normandie och på Flanderns fält“.
Det är sant att EU är ett fredsprojekt. Men det är också sant att detta faktum aldrig engagerat svenska väljare nämnvärt. Inte nu heller. Trots att situationen i Katalonien borde påminna oss om hur mycket EU-medlemskapet betytt för att konflikter som den mellan centralregeringen i Madrid och självständighetsförespråkarna i Barcelona inte ska leda till krig.
Trots att vi blir påminda genom den oro som Brexit skapar på Nordirland, där EU-samarbetet bidrog till att byta 30 år av blodiga »troubles« mot fredlig samexistens.
Då var andra delar av Stefan Löfvens tal desto mer engagerande.
Dagens säkerhetshot – Stefan Löfven nämnde terrorism, cyberhot, påverkansoperationer, våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet – är verkliga, och många väljare känner nog som statsministern att det inte finns något »viktigare för en regering än att garantera medborgarnas säkerhet«.
Det är sant att EU är ett fredsprojekt. Men det är också sant att detta faktum aldrig engagerat svenska väljare nämnvärt.
En del organiserad brottslighet bekämpas bäst med Boel Godner-metoden: i hennes Södertälje har ett lokalt nätverk av kommunen, Försäkringskassan, Skatteverket och polisen krossat den organiserade brottslighetens nätverk. Men den organiserade brottslighet som slussar våra gemensamma resurser till skatteparadis bekämpas bäst på gemensam, europeisk nivå, och här kan EU göra mycket mer.
Mest engagerar försöken att skapa ett Europa som är mer än fria marknader, där grundläggande fackliga fri- och rättigheter är överordnade EU:s ekonomiska friheter, som de tre svenska fackliga centralorganisationerna kräver i sin gemensamma position kring EU:s framtid.
Det handlar om »frågor som gör skillnad i människors vardag« för att citera Stefan Löfven. Det handlar om ordning och reda på arbetsmarknaden, om schyssta villkor, schyssta jobb. Om att EU-direktiv måste bygga på principen om lika lön för lika arbete.
Om bara tre veckor är Stefan Löfven tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker värd för ett socialt toppmöte i Göteborg. Toppmötet om rättvisa jobb och tillväxt kommer att samla de flesta av EU:s stats- och regeringschefer, Frankrikes EU-entusiastiska Emmanuel Macron lär ha varit bland de första som anmälde sig.
Toppmötet i Göteborg kan, som TCO:s Per Hilmersson skriver, bli startskottet för ett socialt EU. Det är långt kvar. Men frågorna engagerar, och den europeiska fackföreningsrörelsen är på hugget. Vi ses i Göteborg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
