Debatt Stora lån i utländska banker kan bli livsfarligt, skriver Oskar Brandt.
Ludvig Lindelöf skriver i Göteborgs-Posten (27/3) att postmodernismen kan användas för att ifrågasätta maktens stora berättelser. Lindelöf säger att postmodernismens små berättelser kan angripa den stora berättelsen om värdet i ökande klassklyftor.
Men inom ekonomin har postmodernismens relativisering av sanningen snarare bidragit till att dölja fundamentala fakta: att staten om den ger sig rätten att skapa pengar med en fiatvaluta alltid har haft möjligheten att skapa välfärd och arbete åt sitt folk.
Hela landet står på spel
I dag säger politikerna att staten “måste låna” hundratals miljarder till upprustning av försvaret och ny kärnkraft. Men frågan är inte om staten ska låna – utan från vem. Och det är missvisande att generellt använda termen lån som om Sveriges stat vore ett privathushåll som inte kunde skapa pengar. Det är gratis för Sverige, som har en fiatvaluta, att skapa pengar själv i sin egen valuta. Men om Sverige i stället lånar från banker eller privatpersoner göder den bara dessa i onödan. Allra farligast är lån i utländsk valuta.
Länder som lånat i utländsk valuta eller i överstatlig sådan som i euro förlorar i kriser kontrollen över sin ekonomi. Ett valutafall gör en utlandsskuld dubbelt så dyr för ett land med egen valuta. Men också avbetalningar på utlandsskulden minskar värdet på den inhemska valutan och ger ofta hyperinflation. IMF och andra organ kunde tvinga Grekland till nedskärningar som länge förstörde landets ekonomi och folkhälsa.
Grekland hade nämligen gett makten att skapa pengar till Europeiska centralbanken. Då blir varje budgetkrona i praktiken en reell utlandsskuld.
Lögner om nationalräkenskaperna
Nationalekonomen Sven Grassman avslöjade redan på 1970-talet hur den borgerliga regeringen då medvetet spred felaktiga uppgifter om Sveriges ekonomi för att rättfärdiga åtstramningspolitik. Devalveringar, som regeringen sade bekämpade inflationen, ledde i själva verket till motsatsen. Budgetunderskotten beskrev makten och media som hotfulla. 1980-talet fick trots en socialdemokratisk regering en allt stramare finanspolitik och regeringen genomförde en avindustrialisering snarare än överdriven välfärdssatsning. Ändå kan tidningar skriva om de stora underskotten på 1980-talet.
Väst gav Kina makten
Medan Väst skar ned och privatiserade, använde Kina statliga banker och kreditprogram för att bygga upp en industriell supermakt. De skyddade sina företag och satsade på forskning. Västs kapital och kunnande strömmade dit.
Det var ett ekonomiskt självskadebeteende, styrt av nyliberal ideologi. Och det har lett till att Kina nu är på väg att gå om USA – både ekonomiskt och militärt.
Fiatvaluta på 1930-talet
Sverige övergav guldmyntfoten 1931 och införde därmed en fiatvaluta, där pengarnas värde inte längre var knutet till guld. Detta möjliggjorde en mer flexibel penningpolitik som bidrog till att Sverige klarade 1930-talets ekonomiska utmaningar bättre än många andra länder. Trots denna erfarenhet valde vi senare att återigen binda vår valuta till fasta växelkurser. Det begränsade vår ekonomiska handlingsfrihet och tvingade fram från 1990-talskrisen fram extrema nedskärningar, avregleringar och privatiseringar.
När sanning och framtidstro föll med datorn
Sven-Eric Liedman visar i Tidens smala näs hur modernismens idé om sanning och framtidstro dog med datorernas och internets intåg. Då blev det lätt att sprida mer fiktiva åsikter som likställts med fakta – och samtidigt svårt för folkrörelser och statliga myndigheter att hålla samman samhällsekonomin. Finansmarknaderna fick ett informationsövertag och greppet om samhällsutvecklingen.
Liedman pekar på hur nyliberala tänkare som Hayek och Friedman kunde dominera med sin verklighetsbild – just för att postmodernismen tillät det. Deras idéer slogs inte längre tillbaka av en bred och upplyst idédebatt. De verkade ”vettiga” i ett klimat där inga stora sanningar fick finnas. Så kunde en ny berättelse slå rot: att staten inte har råd med välfärd.
Åtstramning inte produktiv
Göran Perssons berättelse om att han ”räddade Sverige” genom åtstramning och lån utomlands är, som Niklas Altermark, Max Jerneck och Elisabeth Lindberg påpekar i Aftonbladet (21/12 2023), en farlig myt. Den döljer det faktum att åtstramningspolitiken fördjupade krisen och att staten hade andra verktyg till sitt förfogande.
Forskning visar att åtstramningspolitik inte har lett till ökad produktivitet, vilket ofta varit dess förevändning. I en essä i Dagens Arena visar jag hur människan inom åtstramningspolitiken har reducerats till ett medel snarare än att vara målet för ekonomisk politik.
Det är dags att återerövra sanningen om statens möjligheter och ansvar i ekonomin. Vi måste ifrågasätta de berättelser som har lett oss bort från folkhemmets ideal och mot ökad ojämlikhet. Bara genom att erkänna och använda de verktyg vi faktiskt har kan vi bygga ett samhälle där ekonomin tjänar människan – inte tvärtom.
Oskar Brandt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
