Kalla faktas reportage är oroande och upprörande. De övriga partierna måste säga stopp och belägg.
Timingen kunde ha varit bättre. I ett öppet brev till Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson manar Moderaterna till ”Samling för Sverige i Bryssel”. Utspelet var säkert planerat sedan länge, och ett försök från statsministern Ulf Kristersson och EU-toppkandidaten Tomas Tobé att spela på statsmannarollen inför det kommande valet till Europaparlamentet.
Budskapet flyger inte riktigt efter den senaste SD-skandalen. Den går dessutom djupare än tidigare sverigedemokratiska kontroverser. Kalla faktas reportage är oroande och upprörande av många skäl. Det avslöjade att Sverigedemokraterna har ljugit om att partiet har hemliga konton på sociala medier. Tidigare har Dagens ETC skrivit om saken. Men partiets kommunikationschef förnekande detta så sent som i en intervju med just Kalla faktas team under arbetet med reportaget.
Ett parti som förtjänar respekt hade förstås bett om ursäkt och ansvariga personer skulle ha fått gå eller omplacerats. Men inte i Sverigedemokraterna.
Det är det ”vänsterliberala klägget” som ljuger och sprider desinformation, var Jimmie Åkessons svar. Partiet har inte heller stängt ned de hemliga konton som trollfabriken har hållit igång. Tvärtom avser partiet fortsätta på samma sätt i framtiden. Bara några inlägg riktade mot företrädare för de andra partierna i Tidösamarbetet har plockats bort, eftersom det bryter mot den respektklausul som högerpartierna förbundit sig att respektera. Regeringspartierna fick en ursäkt. Med detta har Ulf Kristersson och de andra regeringspartierna låtit sig nöja. Trollfabriken stängs inte ned, vilket statsministern krävt.
Om den politiska vardagen förpestas av käbbel och hemliga konton undergrävs den demokratiska kulturen och respekten för motståndarna.
Skandalen är särskilt smärtsam för Liberalerna, där många fortfarande inte gillar samarbetet med SD. Liberalerna landade i att kräva en lag som förbjuder partier att ha hemliga konton. En klassisk ”skjuta på problemet”-strategi. Därmed lyckades Liberalerna och regeringen undvika en akut kris.
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl uttryckte det rakt på sak i Agenda i söndags: de som röstat på de borgerliga partierna vill inte ge bort makten till Socialdemokraterna. Men Magdalena Andersson har inte någon egen majoritet. Alternativet hade varit ett nyval. Eller en koalition eller samarbete över blockgränserna. Eller att regeringen hade satt hårt mot hårt. Vilket inte hände. Därför är det Jimmie Åkesson som framstår som vinnare, i varje fall i de egna sympatisörernas ögon och öron. Och kanske också i den del av Die Hard-högern som alltid anser att huvudfienden finns till vänster. Vart tog ni vägen, alla ni som vill att den politiska striden ska föras med blanka vapen?
En pusselbit är förstås att Sverigedemokraternas framgångar i hög grad byggt på de egna medierna, som sändningarna i kanalen Riks, som trots att den sålts vidare är hårt knuten till Sverigedemokraterna, vilket Kalla fakta visade. Agitationen har sedan kombinerats med och samverkat med de hemliga konton som Sverigedemokraternas egen kommunikationsavdelning har hållit vid liv. För att inte tala om andra alternativa medier.
Politiken kokar ned till att påverka den politiska dagordningen, få så stort väljarstöd som möjligt och i slutändan erövra regeringsmakten. Om den politiska vardagen förpestas av käbbel och hemliga konton undergrävs den demokratiska kulturen och respekten för motståndarna. Den senaste SD-skandalen visar att det är precis detta som är partiets arbetsmetod och målsättning. Sverigedemokraterna vill inte vara ett högerkonservativt parti bland andra. Sverigedemokraterna är ett kulturkrigsparti som vill spela efter sina egna regler. Därför kommer SD:s trollfabrik att bestå. Det är den stora bilden.
Och i det lilla har vi numera en lika problematisk ”debatt”-kultur. Som när Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson mötes i Aktuellt för att diskutera SD:s trollfabrik härförleden. Jimmie Åkesson avbröt och började vid flera tillfällen prata när Magdalena Andersson hade ordet. Det är inte bara SD:s företrädare som avbryter på det sättet, många av partiledardebatterna är dessvärre en uppvisning i käbbel. Men särskilt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har gjort detta till en oskön konst. Metoden är att störa motståndaren och inte låta orden och argumenten höras. Det som återstår är käbblet. Den som vågar vara fräck tar över och ”vinner debatten”. Det är noga besett en väl känd högerpopulistisk strategi. Frågan är varför public service låter detta ske. Enkla mötesregler som alla demokratiska organisationer praktiserar måste nu återerövras i det offentliga teverummet. Vi kan börja där. Och på det stora hela kan vi inte acceptera att lögnerna och trollfabrikerna normaliseras. Det är upp till de övriga partierna att säga: Stopp och belägg!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
