Lokala val med stora effekter

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om valen i Madrid och Storbritannien.

Vad är egentligen bäst? En gemensam valdag eller skilda valdagar? Sedan över femtio år har ju Sverige gemensam valdag, efter att den första kammaren och det kommunala sambandet avskaffades 1971. Sedan 1990-talet är det dessutom fyra år mellan valen, vilket är mycket jämfört med de flesta andra länder. Då och då höjs röster för att återgå till skilda valdagar också i Sverige. Det finns argument för båda alternativen.
En gemensam valdag håller uppe valdeltagandet och ökar den demokratiska legitimiteten för valen. Men samtidigt hamnar ofta viktiga kommunala frågor i skuggan av den nationella politiken. Några lokala val i Europa visar å andra sidan att lokalval ibland kan påverka också den nationella politiken.

Regionalvalet i Madrid blev en stor framgång för högerpartiet Partido Popular PP och Isabel Díaz Ayuso som fördubblade sitt väljarstöd. Madrid har i och för sig till skillnad från många andra stora städer i Europa även tidigare lutat åt höger. Och Madrid har den senaste mandatperioden styrts av PP. Men nu stärks partiets position avsevärt, men kommer att vara beroende av högerextrema VOX.

Socialdemokratiska PSOE backade samtidigt stort, vilket inte direkt förbättrar framtidsutsikterna för den socialistiskt ledda och något bräckliga nationella regeringen. Högerpartiet i Madrid profilerade sig under valkampanjen för ”frihet” och mot coronarestriktionerna, som förstås blir mer begränsande i stora tättbefolkade städer. Och Spanien tillhör de länder som drabbats allra hårdast av pandemin. Isabel Díaz Ayuso har kombinerat sin frihetsretorik med gamla klassiska högerparoller: ”Socialism eller frihet” och ”Kommunism eller frihet”. Den där kombinationen verkar ha gått hem.

Partikonkurrensen på vänsterkanten har ökat de senaste åren i spansk politik. PSOE är inte längre helt dominerande. Det nya vänsterpartiet Podemos ökade sitt väljarstöd något i Madridvalet, men drygt sju procent får nog ändå beskrivas som en stor besvikelse. Más Madrid (Mer Madrid) är en utbrytning från Podemos och fick nu lika många röster som regeringspartiet PSOE.
Valresultatet är särskilt dåligt eftersom Podemos ledare Pablo Iglesias hade bestämt sig för att lämna posten som vice premiärminister i regeringen och i stället satsa på valet i Madrid. Det gick inte så bra. Och direkt efter valet meddelade Iglesias att han lämnar politiken helt och hållet.

Podemos växte fram som en helt ny politisk kraft efter finanskraschen 2008. Spanien drabbades extremt hårt när EMU la en grimma på de enskilda ländernas ekonomi. Spaniens ekonomi rasade genom golvet. Arbetslösheten ökade till 25 procent. Den offentliga ekonomin bantades.

Det var framför allt Spanien, Italien och Grekland som lamslogs ekonomiskt under den här fasen. Den sociala kris kraschen förorsakade i de här länderna saknar motstycke i modern tid. Vilket i sin tur skapade en stor och bred folklig motreaktion och mobilisering mot åtstramningspolitiken.
Ur den rörelsen tillkom sedan Podemos som politiskt parti och drog till sig en brokig samling aktivister och grupper från diverse vänsterhåll. Partinamnet har hämtat sina beståndsdelar från ”makt” och ”folket”, Power, Democracy, Demos – Podemos.

Redan den globaliseringskritiska rörelsen som trädde fram vid sekelskiftet utgjorde en tidig katalysator för denna nya vänster. Podemos kapade åt sig åtskilliga gamla PSOE-väljare och låg länge jämsides med det stora gamla socialistpartiet. 2016 fick Podemos 21,1 procent av rösterna, men 2019 hade stödet minskat till 14,3. Efter åtskilliga vändor och våndor bildade PSOE och Podemos ändå till sist en koalitionsregering, även om det är en synnerligen bräcklig allians men minimalt stöd i parlamentet.
Podemos kan nog också sägas ha banat väg för Pedro Sánchez som ny PSOE-ledare, som lutar lite mer till vänster i partiet, eller lite lätt åt vänster. Han avsattes under förödmjukande former men återinstallerades sedan av partimedlemmarna.

Podemos är en syssling till grekiska Syriza som tog över kommandot på vänsterkanten och detroniserade socialdemokratiska Pasok. Även den rörelse som bar fram Jeremy Corbyn i Storbritannien är en parallell till Syriza och Podemos. Storbritannien drabbades ju hårt av finanskraschen och genomförde hårda besparingsprogram, som skapat djupa sår i den brittiska samhällskroppen.
Podemos har emellertid inte lyckats lika bra som Syriza. Podemos har försvagats av vänsterns eviga problemkomplex, av sekterism och intern splittring, och ett slags vän-fiende-kultur som ofta leder till att partier och rörelser tappar energi, kraft och medlemmar. Detta har lagt hinder i vägen för Podemos väljarmässiga tillväxt.

Pablo Iglesias familj har sina rötter i socialistpartiet PSOE. Men han blev själv medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och drogs sedan in i den globaliseringskritiska rörelsen. Han är som alla andra karismatiska ledare en stark personlighet. Och dessutom en akademiker som går genom rutan, med en egen TV-show.
Hans inhopp i Madrids regionalpolitik handlade säkert om att Podemos ville vinna tillbaka väljare som hoppat över till Más Madrid och om att utmana högerextrema VOX.
Iglesias besvarade PPs högerslogans med moteld som: ”Demokrati eller fascism.” Men regionvalet i Madrid satte punkt för hans politiska karriär. I varje fall för den här gången. Pablo Iglesias har under alla omständigheter förändrat spansk politik i grunden och lär under alla omständigheter spela en roll i den europeiska vänsterdebatten på samma sätt som den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis.

Det är nog både stor oro och dålig stämning i Labourtoppen just nu.

Frågan är vilka konsekvenser veckans lokalval i Storbritannien får på det nationella planet.  En särskild fråga är ju om SNP ska lyckas driva fram en andra folkomröstning om självständighet i Skottland.
Men vad innebär Labours dåliga valresultat i lokalvalen för den nye partiledaren Keir Starmers möjligheter framöver? Det är nog både stor oro och dålig stämning i Labourtoppen just nu.

Särskilt oroande därvidlag är förstås valresultatet i fyllnadsvalet till parlamentet i Hartlepool i norra England. Nu har ytterligare en valkrets i den så kallade ”röda muren” fallit och erövrats av de konservativa. Labours kandidat fick bara 28,7 procent medan Torykandidaten fick hela 51,9 procent i torsdagens fyllnadsval.
När Labour vann sin jordskredsseger i valet 1997 fick Labour över 60 procent av rösterna och Tory bara 21,3 i Hartlepool.

Då var det ingen mindre än Peter Mandelson som hade luftlandsatts i Hartlepool redan 1992. Mandelson har själv beskrivit sig som ”den tredje mannen” som tillsammans med Tony Blair och Gordon Brown låg bakom New Labour. Det var kanske ingen tillfällighet att den gamle gruvarbetarbasen Arthur Scargill ställde upp för Socialist Labour mot Mandelson 2001 i Hartlepool. Men det gick inte så bra, Scargill fick bara 2,4 procent av rösterna.

Hur ska vi då förstå att den röda muren nu faller i Storbritannien? Labours svängningar till höger och vänster duger inte som ensam förklaringsmodell.
I grund och botten är det fråga om samma kända mönster som vi sett i andra regioner och städer som avindustrialiserats. Hartlepool är en av fattigaste städerna i landet. Stål- och varvsindustrin har försvunnit. Missnöjet i dessa rostbälten smyger sig fram på olika sätt.

Genom brexit har den fått ytterligare en dimension, den engelska nationalismen kan även ses som en reaktion mot att andra maktcentra fått mer att säga till om. Det är inte bara London som styr och ställer, utan Skottland har sitt självstyre och sedan har vi förstås Bryssel som så länge lagt sig i landets inre angelägenheter, åtminstone tills helt nyss. I Hartlepool röstade förstås en stor majoritet för brexit. Det är några ord som återkommer i rapporterna från valet i Hartlepool. Vi är ”övergivna”, heter det hela tiden i detta ”the left behind”-land. Och makthavarna och människorna i London är långt borta. Inte bara fysiskt utan även kulturellt.

Men hur kommer det sig att väljarna röstar på ett parti som de egentligen inte sympatiserar med? Och som leds av en person som mer än andra representerar allt de ogillar? Boris Johnson har precis renoverat sin bostad på Downing Street, hur det hela finansierades är fortfarande oklart. Premiärministerns fru Carrie Symonds ska ha kallat lägenheten för ”en mardröm från John Lewis”. Det är väl ungefär som om Ulla Löfven skulle dissa IKEA. Boris Johnson har tvingats gå ut och förklara att han ”älskar John Lewis”.

Missnöjet är inte alltid logiskt och konsekvent. Proteströstandet är just en protest. Kanske är den ultimata protesten att rösta bort ett parti som representerat staden i alla dessa år då så mycket gått snett? Varför inte pröva något nytt? Även om de konservativa har styrt Storbritannien sedan 2010 får Labour fortfarande skulden för både det ena och andra. Den gamla Labourregeringen beslutade att ett nytt sjukhus skulle byggas i Hartlepool. Byggnationen var redan påbörjad när den nya Toryregeringen annullerade beslutet. Men ändå ger många i Hartlepool Labour skulden även för att sjukhuset aldrig blev av.

För eller senare händer det. Gamla röstmönster förändras. Förr eller senare bestämmer sig tidigare trogna väljare för att vända sitt gamla parti ryggen. Av det ena eller andra skälet. Allt som är fast förflyktigas. Inget kan tas för givet. Den växande klyftan mellan stad och land förändrar maktfördelningen mellan partierna på ett ibland oväntat och oförutsett sätt.

Men i grunden kokar allt ned till den politiska tiotusenkronorsfrågan: Vem kan formulera och genomföra en politik som politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan börja minska klyftan mellan stad och land? Innan hela bygget rasar samman?
Då spelar det kanske inte så stor roll om vi har skilda valdagar.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.