Kanske kände sig finansminister Anders Borg (M) efter gårdagens bistra rapport från Konjunkturinstitutet tvungen att komma ut som ännu bistrare för att ge intryck av ansvarstagande statsman som har förstått att det är skarpt läge. Han var ju trots allt en av dem som länge förnekade en annalkande kris.
Nu är den här och slår till med full kraft de närmaste två åren. Arbetslösheten beräknas av Finansdepartementet att landa på kolossala tolv procent år 2011 och BNP minskar i år med 4,2 procent.
Trots detta intar regeringen fortfarande en avvaktande hållning. Statsminister Fredrik Reinfeldt kämpar krampaktigt, liksom hans finansminister Borg, för att hålla fast vid bilden av sig själv som ansvarstagande. Men att inte satsa Sverige ur krisen är oansvarigt ur skattebetalarnas synvinkel: då kommer smällen längre fram och med större kraft. Nedskärningar väntar med den nuvarande politiken.
Det finns en paradox i regeringens agerande. Den vill avvakta med satsningar, menar att inga åtgärder kommer att råda på krisen och skyller allt på alla andra. Ändock hävdar regeringen att den har stimulerat ekonomin tillräckligt och att den rent av agerar förtrupp. Det är som att Anders Borg tror på idén om efterfrågestimulans, men stöter på patrull från Fredrik Reinfeldt. Till skillnad från vad finansministern vill låta påskina ligger Sverige alltså inte i framkant i stimulanser. Och till skillnad från intrycket som statsministern vill ge, är det inte bara oppositionen som vill ha mer mer mer pengar. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman, liksom OECD, uppmanar till stimulanser.
Den politik som alliansregeringen för, med sänkt a-kassa som käpphäst, framstår i detta läge som världsfrånvänd. Avsikten med a-kassereformen har från början till slut varit att skapa sysselsättning genom lägre löner. En låg a-kassa gör arbetslösa mer sårbara och därmed beredda att ta arbeten med mindre betalt och sämre villkor.
Detta, i kombination med sämre eller ingen kompetensutveckling i företagen och inget stöd till aktiv arbetsmarknadspolitik, gör att facken tvingas till avtal som riskerar att pressa lönerna i konjunkturläget vi befinner oss i. Lönerna är en viktig del av den efterfrågan som Sverige behöver och som därför borde värnas bättre av regeringen. Annars förlängs krisen.
För att Anders Borgs egen tolvprocentsprofetia inte ska besannas eller för att dess effekter i alla fall ska mildras bör han se till att stärka arbetsmarknadspolitiken och höja a-kassan. Annars är det dags för honom och regeringen att komma ut som den lönesänkarallians de är och stå till svars för effekterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
