Vi måste tillbaka till en lönedriven tillväxt. Det skulle innebära ett annorlunda EU där mer inflation är tillåten i form av en högre andel av produktiviteten till löntagarna.
Europeisk socialdemokrati har alltid stått för att ekonomisk tillväxt genereras av rättvist och andelsmässigt ökande löner. Av flera orsaker har den politiska modellen upphört. Det är alltså troligt att vi kan vänta oss en blygsam och relativt jobblös tillväxt när krisens depressiva period tar slut.
Det är inte förvånande att Socialdemokraternas andel av rösterna är påtagligt lägre än för 20 år sedan. Man kan till exempel förklara tyska SPD:s dåliga opinionssiffror inför det kommande valet med att många är besvikna över att tyska löntagare får en för liten andel av den enorma tyska exportframgången. Detta medverkar till att pressa ned andra länders välfärd och löner, med dåliga socialdemokratiska valresultat i flera europeiska länder som följd.
Det började gradvis efter 1970-talets oljekris och Bretton Woods-avtalens kollaps. Med den kollapsen försvann vissa element av pålitlighet i tillväxten (USA-dollarns stabiliserande roll, råvarornas förutsägbara prisutveckling, välfärdsstatens expansion). Regeringarna började alltså att begränsa sin egen lönesumma/inhemska efterfrågan, eftersom de allt mindre litade på att andra skulle följa efter om de lät den öka som hittills.
I januari 1976 arrangerade den dåvarande danska statsministern Anker Jørgensen en konferens i Köpenhamn med avsikten att övertala socialdemokratiska ledare att skapa en viss inhemsk tillväxt. På så sätt kunde samtliga länder räkna med en viss exportpotential under den nära framtiden. Målet var att säkra förutsättningarna för en balanserad, ömsesidig, pålitlig tillväxt/efterfrågan som grogrund för en ideologiskt och socialt ansvarsfull socialdemokratisk politik.
Men tyske Helmut Schmidt förkastade överenskommelsen, som naturligvis omgående bröt samman. Den tyska socialdemokratins korta “keynesianska” period (under Willy Brandt) var förbi. EU:s arbetares konkreta interessegemenskap var det likaså.
Eurons parametrar – dikterade av en högerinriktad och Bundesbanksortodox tysk regering på 1990-talet – har låst fast situationen ytterligare. Inflation blir nära nog kriminaliserat, med följd att alla – särskilt Tyskland – avsiktligt håller lönerna lägre än produktiviteten. En arbetsmarknad uppdelad mellan “informella” underbetalda jobb och säkrare löner med för små ökningar är ett utbrett redskap för detta.
Följden blir ökande ojämlikhet och minskande social rörlighet, vilket gör situationen mer opinionsmässigt gynnsam för populisterna än för socialdemokraterna. Denna form av tillväxt är dessutom ohållbar. Den framkallar finansialisering och/eller skuldsättning – antingen privat som i Danmark och USA eller offentlig som i Grekland – som ersättning för rättvis löneökning. Annars finns det ingen som importerar tyska, italienska eller nordiska varor.
Vi måste tillbaka till en lönedriven tillväxt. Det skulle innebära ett annorlunda EU, där mer inflation är tillåten i form av en högre andel av produktiviteten till löntagarna.
De olika nationella arbetarklasserna skulle då befinna sig i två möjliga situationer:
1) Se lönen öka (när landet har överskott i betalningsbalansen) därför att en större del av exportframgången fördelas nedåt.
b) Se sysselsättningen öka när deras land har underskott i betalningsbalansen eftersom överskottsländerna efterfrågar mer från dem. En sådan “lönedriven” tillväxt skulle på sikt kunna undvara – och avskaffa – underbetalda “informella” arbetsformer.
Resultatet skulle bli en reglerad och socialt inkluderande utveckling i stället för dagens katastrofala finansialiserade skuldsättning. På så sätt skulle de olika nationella socialdemokratierna och arbetarklasserna konkret förbrödras igen. Socialdemokraterna skulle återfå arbetarklassens röster och flera nya politiska förslag skulle kunna införas. På så sätt kan en historisk högerhegemoni vända.
Paolo Borioni
Historiker knuten till tankesmedjan Fondazione Giacomo Brodolini
Artikeln har översatts från danska av Niklas Nordblad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
