Lönetrappa för alla efter kollektiv kamp

ledare Sekos tunnelbaneklubb har fått bort de individuella lönerna för lokalvårdarna. Segern visar att fackliga strider skapar kollektiv gemenskap.

Efter 20 års strid har Sekos tunnelbaneklubb i Stockholm vunnit en viktig seger. De individuella lönerna för lokalvårdarna är borta. Klubben organiserar tunnelbaneförare, kundservicevärdar, stationsvärdar (kallades tidigare spärrvakter) och lokalvårdare. År efter år har alla anställda utom lokalvårdarna haft en lönetrappa, en ingångslön som sedan höjts i omgångar utifrån antal arbetsår. Lokalvårdarna däremot har enbart haft en ingångslön och därefter en individuell lönesättning. Cheferna har avgjort om de skulle få del av lönelyften. Missnöjet med systemet var stort bland lokalvårdarna själva. Lönerna var nedpressade de utsattes för godtycklig behandling. Några vittnar om att chefer pressade dem att jobba hårdare för att få lönelyft. Andra hävdar att deras fackliga engagemang gjorde att de inte fick höjda löner.

För Sekos tunnelbaneklubb blev frågan om att få bort de individuella lönerna för lokalvårdarna avgörande. Efter kampanjer och segdragna förhandlingar lovade till sist arbetsgivaren MTR att gå med på förändringen, men i sista stund ändrade de sig. Företagsledningen menade att det skulle kosta för mycket. Klubben samlade sig till ett nytt möte. Beslutet blev att alla andra grupper av anställda skulle avstå 0,36 procent av det planerade lönelyftet för att lokalvårdarna äntligen skulle få tarifflön. I det läget hade MTR inga argument kvar. Idag har lokalvårdarna en ingångslön på 19 300 kronor i månaden, därefter höjs lönen i en trappa upp till 23 701 kronor i månaden. Höjningarna sker med automatik. Cheferna har inte längre något inflytande över vilka som ska få högre löner.

Tunnelbaneklubbens engagemang för lokalvårdarna är en liten skärva i en större kamp.

Tunnelbaneklubbens engagemang för lokalvårdarna är en liten skärva i en större kamp. Det sätter strålkastarljuset på hur orättvisor uppfattas och mot vem ilskan riktas. Den franska sociologen François Dubet menar att en och samma oförätt kan uppfattas både som individuell och kollektiv (eller som både och). Hur den uppfattas beror på orättvisans karaktär, men också på hur den bekämpas. Bland lokalvårdarna i tunnelbanan i Stockholm fanns det de som ansåg att de blev utsatta för en individuell orättvisa. Men i takt med klubbens engagemang förändrades synen och den individuella orättvisan blev en kollektiv orättvisa riktad mot hela gruppen av lokalvårdare, men också mot fackklubben eftersom de individuella lönerna användes för att underminera det fackliga arbetet.

Dubets tes är att känslan av att tillhöra ett underordnat kollektiv, en exploaterad klass, har försvagats. Han menar att denna förskjutning också är en förklaring till att högerradikala rörelser vunnit terräng, inte sällan har de lyckats samla upp individuell ilska bakom en fasad av nostalgi.

Samtidigt blir Dubets tes orimlig om den drivs för långt. Det är knappast sant att klassamhället blivit otydligare. Tvärtom lever vi i en tid av ökade klyftor och där den ekonomiska eliten dragit ifrån allt mer. En rimligare tolkning är att klassmässiga orättvisor allt oftare uppfattas som individuella problem. Risken för detta är särskilt stor när individuell frustration inte fångas upp genom politiska och fackliga krav. Då blir det den exploaterades eget fel att hen är exploaterad. Samtidigt visar erfarenheterna av tunnelbaneklubbens engagemang att logiken inte är förutbestämd. Exemplet synliggör hur individuella orättvisor kan omvandlas till en kollektivt problem.

Anm: Pendelklubben har fått årets Jämlikhetspris för sin insats (delas ut av Jämlikhetsfonden). Både Dagens Arena och Arbetet har skrivit om den franska sociologen Dubet, se här och här.