Konflikten i Göteborgs hamn har grott sedan 1970-talet och är nu en akut politisk fråga. Konsekvenserna håller på att bli förödande. Lösningen ligger i att blicka bakåt.
I Göteborgs hamn utspelas nu ett drama som kan få förödande konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden. Konflikten mellan Hamnarbetarförbundets avdelning 4 och APM Terminals tycks i nuläget olöslig.
Hamnarbetarna är ett stridbart fackförbund. Men APM har också visat en stark vilja att underblåsa konflikter exempelvis i form av en svårbegriplig lockout. Samförstånd tycks inte finnas på arbetsgivarpartens dagordning.
Till detta kommer att Transportarbetarförbundet också organiserar arbetare i branschen (och i Göteborgs hamn) och tecknar kollektivavtal med arbetsgivarna nationellt.
Allt sedan Hamnarbetarförbundet bildades som en utbrytning ur Transport 1972 har förbundet varit en udda fågel i den fackliga världen. Utbrytningen skedde enligt förbundet i protest mot centraliseringen och »pampväldet« inom facket.
Transport hade vid den här tiden en ordförande vid namn Hans Ericsson, som sedan avsattes under uppseendeväckande former.
Risken är också uppenbar att ändrad lagstiftning kommer att ändra maktbalansen på arbetsmarknaden
Men ur Transports perspektiv handlade utbrytningen lika mycket om att hamnarbetarna ville värna sina arbetsvillkor och inte önskade ingå i ett större kollektiv, med allt vad det innebär av delvis minskade frihetsgrader för egen del.
Konflikten i hamnen har alltså djupa historiska rötter.
Allt sedan dess har Hamnarbetarförbundet hankat sig fram. Men eftersom de inte har något kollektivavtal är de inte förhindrade att strejka. Ett vapen de ofta använt.
Delvis för att de därigenom lyckats driva igenom sina krav. Men möjligen också av ideologiska och historiska skäl.
Den svenska kollektivavtalsmodellen växte inte fram smärtfritt. Motståndet inom flera LO-förbund var betydande, mot framför allt centraliseringen av de fackliga organisationerna. Många ville ha mer makt på lokal nivå. Inte minst makt över strejkvapnet.
Men steg för steg omvandlades den spretiga fackliga organisationsstrukturen.
Kollektivavtalslagen 1928 och Saltsjöbadsavtalet 1938 är några väl kända milstolpar i den här historien. Centraliseringen inom förbunden och till LO skapade mer styrka men mindre lokalt självstyre. Kanske är Hamnarbetarförbundet något av den sista bastionen i det motståndet.
Ibland framställs konflikten i Göteborg som en Davids kamp mot Goliat. Men frågan är samtidigt hur långt solidariteten ska sträcka sig. Hamnarbetarna ser sig som förkämpar för medlemsinflytande och lokalt självstyre. Transport och LO menar att hamnarbetarna ställer sig utanför solidariteten med andra arbetargrupper.
Som Martin Klepke påpekar i Arbetet var en viktig beståndsdel i den här omvandlingen att industriförbundsprincipen etablerades. Alla arbetare på en arbetsplats skulle organiseras av samma fackförbund. Det gav ökad styrka och befrämjade det gemensamma intresset.
De yrkesbaserade fackliga organisationerna gick samman till bredare fackliga allianser utifrån industriförbundsprincipen. Det skulle finnas ett fack på varje arbetsplats som också bar kollektivavtalet i hela branschen på nationell nivå.
Detta ökade den fackliga styrkan och möjliggjorde att villkor och löner för alla arbetargrupper kunde lyftas och utjämnas. Något som inte varit möjligt med den gamla fackliga organisationsstrukturen.
Jag har ingen aning om Hamnarbetar-förbundets politiska preferenser
Det var hamnarbetarna som en gång i tiden bildade Transport. Därför är splittringen särskilt smärtsam och har skapat något av ett sår i Transports historiska hjärta.
Men hamnarbetarna hamnade sedan i minoritet när Transport växte. Och när resten av förbundet ville skapa större avdelningar där flera arbetargrupper skulle ingå valde delar av medlemskåren i hamnarna att bilda eget.
Det finns alltid en spänning mellan egenintresse och solidaritet. Grupper som har en stark ställning kan säkert driva igenom bättre villkor för egen del. Men om uppsplittringen hade bestått skulle de som har en svagare ställning fått acceptera sämre villkor.
Andra exempel på missnöjda grupper som mäler sig ur ett fackförbund illustrerar dilemmat. För ett tiotal år sedan bröt sig exempelvis en del av brandmännen ut ur Kommunal. Så nu organiseras de av två olika fackförbund.
Historiskt sett bottnar konflikten alltså i en internfacklig kritik mot centraliseringen men också mot den solidariska lönepolitiken, som bygger på lika lön för samma arbete i hela branschen.
Framför allt har motståndet och kritiken företrätts av syndikalisterna (SAC) och facklig opposition av olika slags kommunistiskt snitt. Jag har ingen aning om Hamnarbetarförbundets politiska preferenser.
De brittiska fackföreningarna tappade mark och medlemmar. De har ännu inte återhämtat sig
Men ideologiskt kämpar Hamnarbetarna vidare i den traditionen. Den som googlar upptäcker också att syndikalistiska Arbetaren och KPML(r)s Proletären publicerar uppskattande artiklar om hamnarbetarnas kamp.
Nu har konflikten i Göteborgs hamn blivit en politisk fråga. APM Terminals har trappat upp den på sin kant, av skäl som nog kräver en särskild analys. Göteborgspolitikerna har uppvaktat regeringen med krav på ändrad lagstiftning.
Detta är ett i högsta grad ett problematiskt projekt. Av principiella skäl.
Risken är också uppenbar att ändrad lagstiftning kommer att ändra maktbalansen på arbetsmarknaden.
För att inte tala om att det öppnar upp ett nytt politiskt fönster för andra som vill gå vidare och inskränka parternas manöverutrymme ytterligare.
Hur genomtänkta är regeringens mått och steg på det här området? I grunden borde parterna själva lösa konflikten för att undvika politisk inblandning. Långvariga hopplösa konflikter riskerar att långsiktigt slå tillbaka på de fackliga organisationerna.
Gruvarbetarstrejken i Storbritannien drevs på 1980-talet till nederlagets brant och öppnade upp för den lagstiftning de konservativa sedan baxade igenom. Som i sin tur ledde till att de brittiska fackföreningarna tappade mark och medlemmar. De har ännu inte återhämtat sig.
Det går dessvärre inte att utesluta att konflikten i Göteborgs hamn kan få förödande följder. Därför borde förstås parterna lösa konflikten på egen hand. Framför allt borde arbetsgivarna ändra hållning.
Det bästa vore om Transport och LO hittar en överenskommelse som avslutar denna decennielånga konflikt med Hamnarbetarförbundet. Hamnarbetarna på sin kant borde lära sig av de historiska erfarenheter de brittiska gruvarbetarna och facket tvingades dra.
Det är en nåd att stilla bedja om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
