Hanif Bali trivialiserar vad samhällsstrukturer och klass har för inverkan på människors liv. Han lyckas helt marginalisera värdet av två unga människors erfarenheter. Det skriver Lotta Ilona Häyrynen.
”Klipp dig och skaffa ett jobb” skriver den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali i ett blogginlägg den 28 januari. Inlägget är ett svar på Alice Bratthammar och Amanda Ivanovićs artikel om Instagramupproret i Göteborg.
Hanif Bali trivialiserar i inlägget vad samhällsstrukturer och klass har för inverkan på människors liv. Han lyckas helt marginalisera värdet av två unga människors erfarenheter.
Det finns en enorm cynism i Balis inlägg. Bali ser det som sin politiska uppgift att se till att så många som möjligt tar sig från förorten och att det är förortsbornas livsuppgift att själva ta sig därifrån. Han menar dessutom att förortsungarna måste jobba tio gånger så hårt som innerstadsungarna för att skapa sig rikare och bättre liv. De som inte gör det är bortskämda.
Någon idé eller vilja att förbättra villkoren för dem som befinner sig i förorten tycks Hanif Bali inte ha. Formulerar man sig som honom har man accepterat ojämlikhet och Bali tycks omfamna denna skevhet som råder i samhället.
Bali menar att ungdomar som Bratthammar och Ivanović är borskämda. Han menar också att de inte är unika. Att unga tidigare har mått dåligt, men att de tagit sig i kragen ändå.
När jag var yngre fick jag ofta höra samma sak. Att vi var bortskämda, eller att det helt enkelt ”är svårt att vara ung”. För varje överslätning växte maktlösheten. För varje vän som for illa växte känslan av svek.
Av någon anledning finns det väldigt lite respekt för ungas egna berättelser.
Jag skrev ett eget blogginlägg som svar till Hanif Bali. Jag försökte formulera det liv jag levt som tonåring.
Jag har sett vänner svälta sig, skära sig och bli utkastade av sina föräldrar. Jag har haft vänner som blivit våldtagna och misshandlade. När jag var 13 år fick jag se en vän hälla sprit på sina armar och tända på.
Känslan av svek har blivit ett sår. Det rivs upp varje gång jag får höra att ungdomar bara gnäller.
Det finns få som talar om hur oerhört beroende man är av samhällets skyddsvallar som ung. Av sina föräldrar, av skolan, av makten.
Det värsta är ändå normaliseringen. Den här idén om att alla ungdomar har det svårt och att det är helt naturligt. Att vi legitimerar nya generationers ångestskrik med att vi faktiskt också mådde dåligt och hade det svårt ”i den åldern”. Som om det skulle ursäkta oss från att försöka göra någonting åt att nuvarande och nästkommande tonårsgenerations livsvillkor.
Frustration växer när den inte tas på allvar.
Så här är det: Jag tror inte att någon 16-åring vill hoppa av skolan eller kasta sten. Men jag tror att man kan drivas dit. Jag tror inte att någon 13-åring vill sätta eld på sig själv, eller att en 15-åring vill skära sönder sina armar med en korkskruv, men jag tror att man kan drivas dit.
För varje offentlig talare eller skribent som hånar ungas egna berättelser om sina liv, och för varje ”du är din generation”-reportage som utmålar 80- och 90-talisterna som lata, söndercurlade och bortskämda, isolerar vi ungdomsgenerationen ännu mer. Vi vänder dem ryggen och lämnar dem ensamma.
Som ung riksdagsledamot från förorten borde Hanif Bali kunna se och förstå det här.
I stället ger han jämlikheten och gymnasieungdomarna kalla handen.
Lotta Ilona Häyrynen, bloggar på Kafkabloggen, student, SSU:are och redaktionsmedlem för Tidskriften Tvärdrag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
