Våldtäktskulturen innebär att kvinnor aldrig kan vara säkra. Det är en struktur som innebär att kvinnor aldrig kan göra rätt när det kommer till övergrepp.
Kafkastämning brukar definieras som en surrealistisk och mardrömslik situation varifrån det inte finns en tydlig utväg. En person i en sådan situation känner sig hjälplös och desorienterad. Och så ser situationen ut kring våldtäktsmål i Sverige.
Tänk nu på hovrättens dom i den så kallade Tenstavåldtäkten och på svensk sexbrottslag.
Den drabbade 15-åriga flickan har enligt hovrätten sagt nej och visat ovilja. Trots det friades de åtalade. Hovrätten dömde efter den äldre skrivningen som säger att offret måste ha befunnit sig i ”hjälplöst tillstånd” för att en våldtäkt ska ha ägt rum. Den nya skrivningen, ”särskilt utsatt situation”, trädde i kraft först några månader efter händelsen.
Ett annat starkt skäl för friandet var, enligt hovrätten, att det inte kunde ställas bortom rimligt tvivel att pojkarna faktiskt förstod att flickan inte ville.
Det sistnämnda skälet för friande dom finns kvar även i och med lagändringen.
Det är en fundamental princip för varje rättsstat att ingen oskyldig ska dömas för brott. Det krävs också ett tydligt uppsåt för att anses skyldig. Båda är principer att värna med alla möjliga medel.
När det kommer till våldtäktsmål kan gärningsmän alltså frias på basis av att de inte förstått signaler för ovilja. Det kan så klart innebära att offret exempelvis blivit penetrerat mot sin vilja, men inte att gärningsmannen faktiskt ville penetrera henne mot hennes vilja.
När detta sistnämnda samverkar med en skev samhällsstruktur kring kvinnlig och manlig sexualitet får det förödande konsekvenser för våldtäktsdrabbade.
Män förväntas vara sexuellt hungriga och aktiva, medan kvinnor förväntas inta en passiv roll. Passiv som i möjligen blyg och lite svårflirtad, men ändå villig. Övertramp på en kvinnas sexuella integritet skylls på henne själv. I regel av välvilja genomsyras vårt samhälle av att kvinnor ständigt ansvarar för att själva skydda sina kroppar. Minimera riskbeteende. Undvika urringningar och kort kjol. När varje avsteg från den här rigida ansvarsnormen kan tolkas som en invit, som att hon vill, är vi framme vid den rättslösa kvinnokroppen.
Den här strukturen har döpts till våldtäktskultur (fördjupande texter finns en googling bort). Strukturen innebär att kvinnor aldrig kan vara säkra. Strukturen innebär att kvinnor aldrig kan göra rätt när det kommer till övergrepp. Strukturen missgynnar också män som aldrig skulle vilja ligga med en kvinna som inte vill. Som bara råkar, för nejet kan ju enligt det vi lär oss också bara vara blyghet. Strukturen gynnar bara våldtäktsmän med uppsåt som enkelt kan hävda att de ”inte förstod att hon inte ville”. Nästan oavsett vad hon gjort.
Lagen tillåter alltså (viss) dumhet. Vi uppfostras alla in i den dumheten. Dumheten som säger att kvinnors nej är en glidande skala. Som säger att hon antingen är villig eftersom hon visat det med en flirt och om inte annat är villig för att fina flickor alltid säger nej till en början. Kafkastämning för alla inblandade parter. Ridå.
När Brottsoffermyndigheten svarade på en remiss om en samtyckesparagraf skrev de att en sådan skulle kunna ha en så kallat ”normerande effekt”. Det vill säga att ett ”ja” ska stå i fokus för våldtäktsmål. Att det måste bevisas att målsäganden tydligt ville ha sex, framför att hen tydligt inte ville det. Ett ”ja” framför det ”nej” vi uppfostrats till att uppfatta som så glidande.
Av rättssäkerhetsskäl kommer våldtäktsmål alltid att vara svåra, men med nya normer kan vi kanske komma ifrån ofrivilliga våldtäktsmän och hundratals rättslösa offer.
Det tål att tänkas på.
Lotta Ilona Häyrynen, bloggar på Kafkabloggen, student, SSU:are och redaktionsmedlem för Tidskriften Tvärdrag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
