Dublinförordningen gör att få asylsökande kan överföras till andra länder. Varken Moderaternas utspel eller de inre gränskontrollerna kan ändra på det.
Moderaterna lade för en tid sedan förslag om att ”tillfälliga gränskontroller ska införas och att de asylsökande som anländer till Sverige från andra EU-länder och som inte tidigare registrerats enligt Dublinförordningen ska nekas inresa till Sverige”. Förra veckan införde Sverige inre gränskontroller för att, enligt inrikesminister Anders Ygeman, underlätta för Migrationsverket.
Frågan om vem som får söka asyl och vem som kan skickas tillbaka till ett land de rest igenom för att komma till Sverige är aktuell. I centrum för detta står Dublinförordningen.
Sverige kan inte neka någon att söka asyl. En person kan alltså inte ”sändas tillbaka” till Danmark direkt, i enlighet med Moderaternas förslag.
Däremot blir vid en asylansökan den första frågan att pröva om Sverige verkligen är det land som är ansvarigt för att pröva den. Det är här Dublinförordningen aktualiseras.
Förordningen handlar nämligen inte om att registrera asylansökningar, utan om att fastställa vilket land som ansvarar för att pröva sådana ansökningar. Slarvigt brukar Dublinförordningen förklaras ungefär så här: ”det första EU-land en person kommer till ska ansvara för att pröva personens asylansökan”.
Det har påståtts att återinförda gränskontroller skulle innebära att färre asylsökande får en prövning i Sverige. Detta eftersom det då går att bevisa vilket land en person reser in ifrån och att det landet därigenom skulle vara ansvarigt.
Det är dock inte fullt så enkelt. I Dublinförordningen finns nämligen en uttömmande uppradning av grunder som, i den ordningsföljden, gör att ett land kan bli ansvarigt för att pröva en ansökan:
1. Om den asylsökande har familj i något EU-land.
2. Om den asylsökande har beviljats uppehållstillstånd i eller visum till något EU-land.
3. Det EU-land som den asylsökande kom till när hen reste in i EU, alternativt om den asylsökande har uppehållit sig i något annat EU-land efter inresan i mer än fem månader.
4. Det EU-land där (den första) asylansökan lämnades in.
Bara vid inresa i EU, när passage sker över en så kallad yttre gräns, aktualiseras ett ansvar. Ett land som en asylsökande endast passerat igenom inom EU kan alltså normalt sett inte hållas ansvarigt.
Dublinförordningen tillämpas inte heller gällande Grekland eftersom det grekiska asylsystemet anses innehålla allvarliga systematiska brister. En person som registrerats som inrest i EU via Grekland måste därför ha sökt asyl i ett annat land före det att hen kom till Sverige för att svenskt ansvar ska kunna undgås (punkt 4).
För att göra det möjligt för Sverige att pröva ett färre antal asylansökningar skulle det krävas att registrering skedde i större utsträckning vid inresa över de yttre gränserna, att förhållandena i Grekland förbättrades samt att större kontroll fanns gällande vilka personer som befinner sig på EU-ländernas territorium. En person som ”ertappas” i ett land utan tillstånd måste nämligen söka asyl för att legalisera sin vistelse.
Det förutsätter dock att länder i större utsträckning genomför de i Sverige kritiserade inre utlänningskontrollerna för att kompensera avsaknaden av inre gränser inom Schengen. Att få asylsökande i dagsläget kan överföras med hänvisning till Dublinförordningen beror på faktorer som förslag som det Moderaterna lagt inte kommer åt.
Vill man ändra dagens system krävs att EU kommer överens om ett nytt, alternativt att särskilda överföringsavtal sluts med våra grannländer.Det kommer inte att ske genom att svenska partier gör orealistiska utspel eller genom de nu upprättade tillfälliga gränskontrollerna.
Louise Dane, doktorand i migrations- och barnrätt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
