Lycka till, Liberalerna!

ledare Liberalerna har nu gjort ett definitivt vägval. Den borgerliga identiteten är viktigare än det liberala idéarvet. Eller annorlunda uttryckt: dagens liberaler samverkar hellre med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna. På annat sätt kan beslutet på helgens partiråd inte tolkas.

Liberalerna (tidigare Folkpartiet) har förstås länge definierat sig som ett borgerligt parti. Det har gått många år sedan partiet beskrev sig själv som vänster i strid med högern och den tidens maktetablissemang, även om aversionen mot högern satt i länge.

Den här borgerliga hemvisten har varit huvudargumentet för att inte fortsatta samarbetet inom ramen för Januariavtalet.

Timbros nättidskrift Smedjan presenterade i veckan en opinionsmätning utförd av Demoskop, som ingår i Kreab. Den lanserades av chefredaktören Svend Dahl, som själv spelat avgörande roll i hela den här processen. Undersökningen indikerar att nio av tio liberala väljare vill att partiet går till val på att bilda en borgerlig regering. Jag såg inget om vad de tyckte om att en sådan regering skulle söka stöd från Sverigedemokraterna.

Under alla år av Allianssamarbete har den borgerliga samhörigheten blivit överordnad den liberala identiteten.

Då får man gå till en Ipsos-undersökning som publicerades i Dagens Nyheter. Den visade att en majoritet av Liberalernas väljare är starkt negativa till att göra upp med Sverigedemokraterna. Bara 24 procent var positiva.

Nu samlar Liberalerna endast runt tre procent av väljarna för tillfället, enligt alla opinionsmätningarna. En majoritet tror uppenbarligen att partiet har större möjligheter att överleva om man förordar en Kristersson-regering med stöd av Åkesson.

Långvariga strider brukar skapa bestående ärr och kan allvarligt försvaga partier. Synen på Sverigedemokraterna har splittrat Liberalerna och kommer förmodligen att vara ett öppet sår under lång tid framöver. Om partiet överlever i riksdagen återstår att se. Ställningstagandet efter valet 2018 satt långt inne. Förmodligen var det dåvarande partiledaren Jan Björklunds auktoritet som till sist fällde avgörandet. Då sa partiet nej till att stödja Ulf Kristersson som statsminister, eftersom en sådan regering hade blivit beroende av Sverigedemokraternas röster.

Nu har partiet fattat det motsatta beslutet. Partiledaren heter nu Nyamko Sabuni och har i den rollen alltså vänt majoritetsförhållandena. Det svänger hit och dit med andra ord. Det brukar aldrig vara bra för den interna sammanhållningen och brukar inte alltid uppskattas av väljarna heller.

Men helgens beslut är i ett längre perspektiv logiskt. Partiet företrädde länge mitten i svensk politik, tillsammans med Centern. De två partierna var båda borgerliga och ville bryta Socialdemokraternas dominans i svensk politik, men de höll samtidigt högern på behörigt avstånd, borgerliga regeringar skulle föra mittenpolitik.

Bengt Westerberg var kanske den siste som representerade den här mittenpositionen eller socialliberala traditionen. Han gjorde gärna också ibland upp med Socialdemokraterna. Sedan länge är det faktiskt svårt att se att Liberalerna har någon särskild politisk profil eller analys som i grunden skiljer sig från Moderaterna. Och det gäller många centrala politiska frågor, som den ekonomiska politiken, fördelningspolitiken, välfärden, skatterna och arbetsrätten. Under alla år av Allianssamarbete och åtta år i regeringen har den borgerliga samhörigheten blivit överordnad den liberala identiteten.

Medan Liberalerna har gått till höger i politikens kärnfrågor har de stått fast vid sina liberala statuter i många avgörande värderingsfrågor. Partiet har tagit kampen mot högerpopulismen och länge stått upp för en human flyktingpolitik, sedan urminnes tider en liberal hjärtefråga. Och i många andra värderingsfrågor har Liberalerna positionerat sig tvärtemot Sveriges genuint antiliberala parti – Sverigedemokraterna.

Partiet har gått till höger, men stått fast vid en liberal position enligt GAL-TAN-skalan. När bokförlaget Atlas för några år sedan gav ut Håkan Holmbergs bok Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild var det ett samarbete mellan Arena, Frisinnade klubben, Tiden och Karl Staaffs fond. Håkan Holmbergs text är skarp och dissekerar vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Holmberg hade varit riksdagsledamot för Folkpartiet och var under många år politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. Det är kanske symboliskt i överkant att han så tragiskt gick bort i förtid förra året.

Liberalerna har nu alltså öppnat för en borgerlig regering som söker stöd från SD. Samtidigt som detta villkoras och spelas ned av Nyamko Sabuni. Budgetsamarbete är inte aktuellt, möjligen samverkan och samtal i Finansutskottet. Jimmie Åkesson svarade omedelbart att Sverigedemokraterna inte kommer att bli något stödhjul utan kräver ett inflytande som står i proportion med partiets storlek. Det verkar finnas ett stort mått av önsketänkande inom Liberalerna på den här punkten. Kanske kravlar sig partiet över fyraprocentspärren. Men de kommer ändå inte förbi att Sverigedemokraterna pendlar runt 20 procent.

Den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark jagade vänsterns diktaturkramare med stor energi men inte alltid lika uppenbar precision. Men han var lika obönhörlig i sin kritik mot högerns odemokratiska traditioner och uppenbarelseformer. Dagar som dessa får man lust att citera honom: ”Lycka till!”