EU-krönikan Om EUs budget förhandlades på annat sätt kanske Magdalena Andersson inte varit lika negativ till en klimatfond och Stefan Löfven hade kunnat låta bli att skriva debattartiklar med radikala högerpopulister, skriver Susanna Kierkegaard.
Vad har Stefan Löfven gemensamt med en dansk sosse, en nyliberal från Nederländerna och en österrikisk högerpopulist?
De är lika snåla alla fyra. I Bryssel kallas ovanstående nämnda regeringar för EU:s knussliga kvartett, “the frugal four”. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike är nettobetalare till EU:s budget – och till skillnad från Tyskland, Frankrike och Italien klagar de högljutt över saken.
Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget fick ett tillfälligt avbrott i fredags. Medlemsstaterna måste komma överens om hur stor procentandel av BNI alla ska bidra med till det gemensamma projektet. Sedan Storbritannien, som också var en nettobetalande medlemsstat, lämnat EU finns en lucka i finansieringen. Även med minskade utgifter kan avgifterna behöva höjas. Det går den knussliga kvartetten inte med på.
EU-kommissionen föreslår 1,11 procent av BNI i avgift. Då har man dragit ned på jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Men svenska regeringen är inställd på 1 procent, vilket är ungefär vad avgiften legat på den senaste budgetperioden. Får Kommissionen som de vill skulle den svenska notan kunna landa på 15 miljarder kronor mer per år än tidigare. I jämförelse kan sägas att polisen kostar 25 miljarder kronor om året.
Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt.
För den svenska regeringen är det budgetens storlek som spelar roll – innehållet kommer i andra hand. Finansminister Magdalena Andersson (S) har till exempel inget till övers för EU:s nya klimatfond, som är tänkt att underlätta omställningen i Europa. Kommissionen vill att 80 miljarder kronor ur budgeten ska gå till att hjälpa främst kolberoende regioner i Östeuropa att ställa om.
– EU har hittat på en formel för att fördela pengar som inte finns. Den fördelningen och de siffrorna är inte värda vatten, säger Magdalena Andersson om Klimatfonden till Sveriges Radio.
Svenska regeringen behandlar EU:s budget som ett nollsummespel, snarare än förutsättningen för ett gemensamt projekt. I förhandlingarna verkar det enda som spelar roll vara hur förslagen kan påverka den svenska EU-avgiften – alla andra politiska principer är underordnade.
Ytterligare ett exempel på detta är regeringens helomvändning i frågan om EU-skatter. Så sent som i måndags gick man med på att låta EU samla in egna intäkter från avgifter på plastförpackningar och handeln med utsläppsrätter. Vitsen med det? Att få ner den svenska EU-avgiften, enligt EU-minister Hans Dahlgren (S).
Sist, men inte minst, borde regeringens allianser i Bryssel bygga på politisk samsyn snarare än bara snålhet. Den knussliga kvartettens gemensamma debattartikel i Financial Times tyder på att Stefan Löfven lagt fler viktiga principer åt sidan. Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, som skrivit texten, har tagit sitt konservativa parti i en högerradikal riktning och bildade 2017 en koalitionsregering med ett parti grundat av nazister. I Sverige var principen att aldrig samarbeta med sådana rörelser så stark att den avgjorde regeringsbildningen. Löfven borde kunna hitta bättre medförfattare till sina debattartiklar.
Politik, samarbetspartners och praktiska förslag måste kunna bedömas utifrån mer än hur de kan påverka en svensk EU-avgift. Ekonomen Martin Sandbu föreslår i sin krönika i Financial Times ett mer konstruktivt sätt att sköta budgetförhandlingarna på. I stället för att diskutera avgiftsnivåer och utgiftsposter på en gång, skulle EU-ledarna kunna börja med att slå fast hur mycket var och en ska betala respektive få tillbaka. När fördelningen är avgjord, kan ledarna gå vidare till att diskutera vad pengarna ska läggas på.
I den ordningen kanske Magdalena Andersson inte varit lika negativ till en klimatfond, Hans Dahlgren hade inte behövt omfamna några EU-skatter och Stefan Löfven hade kunnat låta bli att skriva debattartiklar med radikala högerpopulister.
Svenska regeringen skulle verkligen kunna göra nytta och skillnad i diskussionen om Europas framtid. Men då behöver man lyfta näsan ur excelarket. Samarbeta, påverka och bidra. Politik ska vara att vilja, inte att vägra.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
