I det oumbärliga ”Konflikt” i P1 visade man i lördags på de gemensamma nämnare som finns mellan sommarens många upprörda ungdomar på torgen i Madrid, Lissabon och Aten, med deras motsvarigheter i Israel som tältar i protest mot bristen på ”social rättvisa”, samt med kravallerna i Storbritannien och med upproren i Nordafrika.
Det är de krympande livsmöjligheterna och de skärpta klassmotsättningarna som ligger bakom revolterna och protesterna.
Vad man ser i flera av de här exemplen är att den globaliserade ekonomin inte bara slagit ut industrijobb utan nu också hotar medelklassen. Lönerna för tjänstemän och kvalificerade arbetare står stilla eller krymper, och tusentals offentliga jobb skärs ner – i Grekland ska 150 000 försvinna de kommande åren.
Medelklassens barn är arbetslösa – i Spanien en ungdomsarbetslöshet på 45,7 procent – eller får bara korta, tillfälliga jobb, trots bra utbildning. De bor kvar hemma även efter att de fyllt 30. Inte ens en blygsam klassresa är möjlig för dem. Samtidigt tjänar en liten elit i dessa länder precis hur mycket som helst.
Högern vill ha hårdare tag – i Storbritannien vräks huliganernas familjer – medan vänstern vill ha den gamla välfärdsstaten tillbaka. Men inget av detta är lösningar på huvudproblemet krympande livsmöjligheter.
Det finns spår av en liknande desperation i det växande motståndet i norra Europa mot EU:s lånemiljarder till södra Europa. Även om det finns färre arbetslösa och fattigdomen inte är lika utbredd, tycker man sig nästan höra ropen: Och vi då? Vilka chanser får vi?
Man kan säga att den ojämlika fördelningen – som en följd av den globalisering som många politiker okritiskt har köpt – inte var något större problem så länge som den gav hyfsad tillväxt. Men i det ögonblick tillväxten stagnerar, som i norra Europa, eller hamnar på minus som i södra, blir klassklyftorna närmast outhärdliga.
I södra Europa är det de egna politikerna som ställs i skottgluggen, trots att de flesta av dem är tagna som gisslan av finansmarknaderna och bakbundna av EU-beslut om brutala utgiftsnedskärningar.
Vad de indignerade på torgen ser är att den egna staten krymper, och inte längre förmår fylla sin gamla roll som medborgarnas värn och ett stöd för individens utveckling. Här hittar vi antagligen förklaringen till att ilskan över haveriet för finansmarknaderna inte – som vänstern ett tag inbillade sig – automatiskt skulle leda till ökat förtroende för staten.
Det är hög tid att formulera politiska alternativ för de som saknar hopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
