Manliga ekonomer är 40 procent mer ideologiskt präglade i sina bedömningar av uttalandena än sina kvinnliga kollegor, och skandinaviska ekonomer är mer ideologiskt påverkade än andra.
Något av det mest frustrerande jag vet är att diskutera politik och ekonomi med Mr Besserwisser. Han – för det är alltid en han – har en marknadsliberal ideologisk grundsyn och har nästan alltid läst en eller två terminer nationalekonomi på universitetet. Med stöd av de här studierna landar han i uppfattningen att hans ideologiska hemvist har bekräftats av en objektiv vetenskap, att det moraliskt riktiga också är det ekonomiskt mest effektiva.
När Mr Besserwisser har sett det här ljuset har han svårt att inte landa i slutsatsen att hans argumentation är oantastlig, bortom mänskligt ifrågasättande. Den här av liberalismen framdrivna dogmatismen har under lång tid även präglat diskussionen om vilken roll ekonomer spelar i politiken. I en ny studie fördjupas förståelsen för just detta: hur ekonomers ideologiska hemvist påverkar deras politiska bedömningar.
Det man hittills vet är dock bland annat att ekonomstudenter är mer själviska och korrupta än studenter från andra discipliner
För att ta steg i den här riktningen bör vi – som författarna påpekar – ha med oss att ekonomer har en unik ställning bland samhällsvetarna i den offentliga debatten och att det påverkar vad vi diskuterar, hur vi diskuterar och vilka lösningar som ligger på bordet.
Vi bör också veta att det bland ekonomer är en vanlig uppfattning att den här unika positionen rättfärdigas av att nationalekonomin är en unik samhällsvetenskap, med dess fokus på ett matematiskt språkbruk. I Milton Friedmans anda baseras den här tanketraditionen på ett positivistiskt synsätt, som betonar den ideologiska neutraliteten.
Vad författarna till studien noterar är att den här neutraliteten inte har testats mot verkligheten – trots en långvarig och namnkunnig diskussion om nationalekonomins ideologiska grundvalar, till exempel med bidrag av Joseph Schumpeter, John Kenneth Galbraith, Paul Krugman, Paul Romer, Ariel Rubenstein, Joseph Stiglitz och Dani Rodrik.
Det man hittills vet är dock bland annat att ekonomstudenter är mer själviska och korrupta än studenter från andra discipliner. Studenter på handelshögskolor blir mer marknadsliberala av sin utbildning. Det leder i sin tur till att VD:ar med den här utbildningen gynnar företagets lönsamhet och aktievärde, men sänker löneökningarna och löneandelen – samtidigt som produktiviteten är oförändrad.
I den nya studien studeras 2400 akademiskt utbildade ekonomer. De finns i 19 länder och utsätts för ett experiment. I experimentet, utformat som en digital enkät, får respondenterna läsa ideologiskt präglade uttalanden av framträdande ekonomer. Tricket är att det i enkäten finns tre hypotetiska avsändare till samma uttalande och att respondenterna slumpmässigt får information från vem av de tre som uttalandet kommer. De tre möjliga avsändarna är:
(1) ekonom i nationalekonomins mittfåra
(2) ekonom utanför nationalekonomins mittfåra
(3) ingen avsändare alls.
Med det här upplägget kan forskarna se om stödet för samma uttalande förändras beroende på vem som är avsändaren. Och så är det. Samtycket med ett uttalande är markant högre om avsändaren är en ekonom i mittfåran, än om avsändaren befinner sig utanför mittfåran eller om avsändare saknas.
Hur kan det komma sig? Uttalandena är ju desamma – det enda särskiljande är avsändaren? Handlar det om auktoritetstro? Handlar det om att ideologisk hemvist?
Forskarnas svar är att den ideologiska hemvisten har en tydlig påverkan på respondenternas grad av samtycke. Inom gruppen av respondenter som har läst uttalanden med ekonomer i mittfåran som avsändare är de som lutar till höger betydligt mer benägna att samtycka; den ekonomiska mittfåran tilltalar således de till höger om mitten. En ekonom som lutar åt vänster är mer benägen att samtycka till uttalanden som har en ekonom utanför mittfåran som avsändare. En ekonom som lutar åt höger är mer benägen att samtycka till uttalanden som har en ekonom i mittfåran som avsändare.
Strävan efter objektivitet är således stark, men i praktiken tycks den vara svår att leva upp till
Och dessa ideologiska samband finns trots att enkäten också visar att fler än fyra av fem respondenter anser att en bedömning av ett ekonomiskt uttalande endast bör beakta dess sakinnehåll, inte dess ideologiska kopplingar. Strävan efter objektivitet är således stark, men i praktiken tycks den vara svår att leva upp till.
Skiljer sig den ideologiska hemvistens betydelse åt mellan ekonomer?
Svaret är ja.
Den kanske allra mest anmärkningsvärda skillnaden är den mellan könen. Som inom nästan alla domäner av våra samtida liv är det mannen som är det stora problemet. I det här fallet handlar det om att manliga ekonomer är 40 procent mer ideologiskt präglade i sina bedömningar av uttalandena än sina kvinnliga kollegor. Deras samtycke med ett uttalande förklaras därmed i mycket högre grad av den ideologiska närheten till avsändaren.
Vi ser även att den ideologiska hemvistens betydelse är mer framträdande bland skandinaviska ekonomer än bland ekonomer från många andra länder. De ekonomer som är mest påverkade av sin ideologiska hemvist är de som är inriktade mot makroekonomi, finansiell ekonomi, offentlig ekonomi och internationell ekonomi. De ekonomer som under sin grundutbildning studerade nationalekonomi eller företagsekonomi är mer ideologiskt präglade än de som studerade historia, sociologi eller psykologi.
De här skillnaderna visar, om inte annat, att den ideologiska hemvistens betydelse går att påverka. Det är hoppfullt. Det är också hoppfullt, menar jag, att mångfalden inom den ekonomiska undervisningen och forskningen har ökat de senaste decennierna. Tron på matematiskt härledda politiska slutsatser av typen one-size-fits-all har försvagats. Det finns därmed fler ekonomisk-politiska vägar att välja mellan. Historisk, politisk och social kontext har blivit viktigare.
Mycket av den mest spännande ekonomiska forskningen sker dessutom i dag i gränslandet mellan olika samhällsvetenskapliga discipliner. Hela kurser på forskarutbildningen ägnas åt den forskning som ifrågasätter tidigare oemotsagda paradigm. Lärare är öppna med sin ideologiska hemvist. Lars Calmfors menar att forskarutbildningen bör kompletteras med bredare kurser med fokus på ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och psykologi.
Det som inte är lika hoppfullt är att glappet mellan den moderna ekonomiska forskningen och den ekonomisk-politiska diskussionen är enormt. Det är större i Sverige än i många andra länder och har – i takt med att mångfalden har slagit rot – vidgats de senaste decennierna. I detta avseende är Sverige en intellektuell bananrepublik.
Detta är så klart inte en naturgiven ordning, utan handlar om makt och prioriteringar – om intressen.
Trots positiva tendenser finns det därför goda skäl att under överskådlig tid fortsätta hålla sig undan från Mr Besserwisser. Han finns där och han kommer även framgent vara övertygad om att hans pojkrumsliberalism förenar det moraliskt riktiga med det ekonomiskt mest effektiva.
Vill du ha intellektuell stimulans bör du i stället söka dig till kvinnliga ekonomer med en bred samhällsvetenskaplig bakgrund som intresserar sig för annat än det som dominerar mittfåran. Hos dem är chansen störst till en öppen och nyanserad diskussion om verkligheten så som vi tror att den ter sig – och hur den relaterar till de värdekonflikter som styr allas vårt tänkande.
I en tid då tron på demokratin är på nedgång, politiken är konstlat konfliktfylld och polariseringen underblåses av social media, är behovet av den här typen av diskussion skriande.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
