LEDARE Med undersköterskornas uppror visas hur märkligt politiken fungerar när kommunerna måste spara bort välfärd samtidigt som staten blir allt rikare.
När Kommunals 188 ombud denna vecka, under rubriken Framtidsklivet, samlas till sin 30:e kongress i Älvsjös mässhallar får vi även en lektion i samhällskunskap.
De 528 motionerna berättar om sånt som så ofta hamnar medieskugga, i alla fall utanför fackförbundspressen: Om arbetsvillkor med underbemanning och utmattning. Och om den psykiska press som uppstår när det, som undersköterskan Elisabeth Antfolk uttrycker det, råder en »konstant obalans mellan krav och resurser«.
Det är samma sak som hörts bland annat från lärare och barnskötare, exempelvis i förskoleupproret.
Med sina drygt en halv miljon medlemmar är Kommunal Nordens största välfärdsförbund. De vill och måste få sätta avtryck i politiken.
För det är pressat läge i kommunerna nu. Utvecklingen märks i skolan, i vården, i omsorgen och är även närvarande på Kommunals kongress.
Andelen 65 plus har ökat från 12 procent av befolkningen år 1970 till uppemot 20 procent är 2018. Migrationen har också ökat övriga befolkningen kraftigt de senaste åren, utan att resurserna fått hänga med.
Enligt Konjunkturinstitutet behöver kommunsektorn få 90 extra miljarder kronor åren 2020–2023 enbart för att klara dagens välfärdsåtaganden.
Men trots att statens ekonomi blir allt bättre, och skulden som andel av BNP är den lägsta sedan 1977, säger finansministern att utrymmet är »obefintligt«.
Kommunerna har länge försökt lösa krisen med »ökad effektivitet«. Men när underskotten och behoven växer kräver även Sveriges Kommuner och landsting att staten öppnar plånboken.
LO-ekonomerna föreslår i vårens Ekonomiska utsikter att Magdalena Andersson (S) ska sluta betala av på den krympande statsskulden och i stället satsa 100 miljarder på välfärden under mandatperioden.
Vad är det för vits att staten är rik om kommunerna är fattiga, undrar LO-ekonomerna i Dagens Industri.
En högst berättigad fråga.
Även Kommunals ordförande Tobias Baudin kräver i sitt invigningstal att medborgare och välfärdsarbetare får glädje av statens goda finanser genom att regeringen och övriga partier tar ansvar och »moderniserar överskottsmålet«, som idag tvingar fram stora besparingar även när de inte behövs.
Han får starka applåder när han säger:
Vad är det för vits att staten är rik om kommunerna är fattiga
»Politik är att vilja men också att välja och prioritera. Vi tar strid för en stark generell välfärd. Det här är vår kamp och den kampen kommer vi att vinna!«
Resursbristen och besparingarna har fått kommunalarna att reagera och agera. Undersköterskorna Marie Wiberg och Jenny Klingstam startade nyligen ett undersköterskeuppror för bättre arbetsvillkor i äldreomsorgen som 10 000 redan har skrivit på. Båda fick nog när regeringen sa att de ska spara ytterligare 310 miljoner kronor på äldrevården.
Det värsta, säger Marie Wiberg är de delade turerna och »att vi är på tok för lite folk«:
»Det är fasansfullt, man jobbar mellan 07 och 12, den tyngsta tiden. Sedan går man hem ett par timmar, är tillbaka på jobbet klockan 16 och jobbar till 21. Hela dagen går åt till jobb och fyra timmar får vi inte ens betalt för. Man är helt slut efteråt.«
Med en kropp på alarm i uppemot 16 timmar mår ingen människa bra.
Och med sådana arbetstider och villkor blir det också ännu svårare att klara att arbeta heltid. Medan ungefär 25 procent i befolkningen jobbar deltid är andelen bland Kommunals medlemmar 43 procent. I manligt dominerade branscher är andelen deltidsarbetande cirka 10 procent.
Dessa stressiga och slitsamma jobb ger sedan en låg pension.
De närmaste åren behöver välfärden anställa minst 60 000 enbart inom kommunal barn- och äldreomsorg. Kommunal ser därför rekrytering som en av sina viktigaste frågor. Målet är att vara minst 600 000 om drygt 10 år. Det är kaxigt med tanke på att ökningen i år varit blygsamma 55.
Men samtidigt är organisering avgörande för att Kommunal ska kunna skydda medlemmarna mot försämrade villkor. Utan hög andel som är med i facket öppnas dörrarna för fusk, försämringar och förtryck, vilket Kommunalarbetaren och Arbetet visat i granskningen av företaget Enklare Vardag.
Elisabeth Antfolk, som arbetat i äldrevården sedan 1988 ser hur privatiseringar och minutstyrning pressar både brukare och personal.
– Jag har fem barn, och har aktivt bett dem att hålla sig undan äldreomsorg, säger hon.
Statsminister Stefan Löfven talade på kongressens första dag om att använda kraften i facklig politisk samverkan för bättre villkor. »Samhället har dragit sig tillbaks och demokratin har lämnat för mycket åt marknadslösningar«, sa han bland annat och kritiserade skattesänkningarna, samt uttryckte sin vilja att vända riktningen »och bygga ett starkt samhälle igen.«
Det är fint när statsministern läser ur Kommunalarbetarens novellbok Det här får ni inte på banken och när han säger: »Ni som har vigt era liv åt att förbättra för andra ska ha den respekt och de arbetsvillkor ni förtjänar. Inget annat duger.«
Men tyvärr. Välfärden byggs inte med enbart vackra ord. De 20 miljarder som just nu finns i regeringens pengapåse väger alltför lätt och räcker absolut inte för klara de stora behoven.
Forskningen visar tydliga samband mellan stort offentligt välfärdsåtagande och minskande ojämlikhet. Några genvägar för den som vill ta nödropen från undersköterskorna på allvar finns inte. Inget annat duger.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
