debatt Magdalena Andersson kommer att bli partiledare, och förmodligen därefter statsminister. Om hon är lika bestämd på att komma åt segregationen som vi tror hon är måste detta också synas i hur regeringen organiserar sitt arbete, skriver Mats Engström och Johan Sjölander.
Få saker präglar dagens Sverige lika genomgående och destruktivt som segregationen. Vi lever i ett allt mer etnifierat klassamhälle som i stora stycken håller på att slitas itu. Det påverkar oss som samhälle, vilka vi är, och det får också stora negativa konsekvenser på ekonomi, arbetsmarknad, trygghet.
Den tillträdande socialdemokratiske partiledaren Magdalena Andersson har också tydligt signalerat att hon förstår och ser kampen för integration som en huvuduppgift. Nu har både hon och den socialdemokratiska partikongressen möjligheten att visa om de också är beredda att göra vad som krävs. Och det måste i så fall också få konsekvenser för hur den nye statsministern väljer att organisera regeringens arbete.
Mer än 150 000 barn och ungdomar växer idag upp i områden som polisen definierar som utsatta. Det handlar om unga som missar prov under viktiga tonår därför att de bär med sig trauman från krigszoner eller för att det är strul i familjen eller för att de helt enkelt bor för trångt. Som växer upp områden där mord och skjutningar blivit vardagshändelser, och där föräldrarnas berättigade rädsla är att deras unga söner ska dras in i gängen eller komma i dess väg. Förutsättningar som ingen borde behöva leva och än mindre växa upp under.
I förslaget till politiska riktlinjer på den socialdemokratiska kongressen står att ”Varje barn i Sverige ska ha en trygg uppväxt; fysiskt, psykiskt och ekonomiskt … Barn ska få växa upp som jämlikar, och där samhället gör stora ansträngningar för att visa på så många möjligheter att de kan forma sin egen framtid. Vi ska tro på barnen, så att de vågar tro på sig själva.”
Vi kan utan att överdriva konstatera att segregationen är en tickande bomb som kommer slita Sverige helt i tu om den inte desarmeras.
Det måste gälla även de 150 000 barn och unga som växer upp i Sveriges mest utsatta områden. Och allt är såklart inte nattsvart. De allra flesta av dem som växer upp i miljonprogrammets hyresområden runt om i landet kommer det trots tuffa förutsättningar att gå bra för. Dagens Sverige skulle inte klara sig utan det arbete som deras föräldrar gör, något som blivit tydligt i vården, kollektivtrafiken och industrin under pandemin. Trots svartmålning finns mycket som gror och rör sig åt rätt håll även i de områden som klassas som mest utsatta. Det finns ingen anledning att framställa saker som värre än de är eller att blunda för det positiva.
Utmaningarna är stora nog ändå. Det är bara att titta på faktorer som skolresultat, trångboddhet, arbetslöshet, kriminalitet med mera. Vi kan utan att överdriva konstatera att segregationen är en tickande bomb som kommer slita Sverige helt i tu om den inte desarmeras. Det blir extra tydligt om vi lägger på barn- och ungdomsperspektivet. Framtiden för de 150 000 barn och unga som idag lever i utsatta områden är också Sveriges framtid.
Det här är i grunden inget nytt. Människor har fötts med olika förutsättningar förr. Att trots det ge alla en möjlighet att förverkliga sina ”bästa stämningars längtan” har länge varit en klassisk socialdemokratisk vision. Under efterkrigstiden bidrog utbildningssatsningar och välfärdssamhället till att vi utvecklades till ett modernt och konkurrenskraftigt land. Levnadsstandard höjdes för alla, klassresor möjliggjordes, och den som bara hade folkskola kunde ändå bli ingenjör när man slapp uppväxtens trångboddhet i dragiga hus.
Men även om uppdraget är gammalt är förutsättningarna nya, utmaningarna på många att större, och det kräver ny politik. Tankesmedjan Tiden har tidigare tagit fram ett antal förslag (rapporten Mångfald och sammanhållning) som går att bygga vidare på för att bygga ihop Sverige idag. Det kan handla om saker som att:
- Bättre förskola med personal som har goda svenskkunskaper och förbättrade arbetsvillkor.
- Utbyggd fritidsverksamhet, med väsentligt fler fältassistenter och en uppvärdering av fritidsledaryrket.
- Reform av skolvalsystemet, mångfaldsmål i alla skolor och lokaler öppna för läxläsning mer mera även efter lektionerna enligt tysk Ganztagsschule-modell.
- Kraftigt ökade resurser till barn- och ungdomspsykiatrin, stopp för ogenomtänkta privatiseringar.
- Sommarjobb till alla ungdomar, fler extratjänster riktade särskilt till unga.
- Ett miljardprogram för miljonprogrammet med rejält ökade resurser för upprustning av den fysiska miljön och goda sociala nätverk.
Men även om detaljerna är viktiga så är den övergripande riktningen ännu viktigare. Rapportens sjuttio förslag är en bra utgångspunkt. Mer måste göras, inte minst för att med kraft bekämpa gängbrottsligheten och bryta den vedervärdiga våldsspiral som plågar landet. Och vad det i grunden huvudsakligen handlar om är att erkänna att vad som hittills gjort inte är tillräckligt och att mer därför måste till. Att varken blunda för, underskatta eller ge upp inför problemet.
Magdalena Andersson kommer att bli partiledare, och förmodligen därefter statsminister. Om hon är lika bestämd på att komma åt segregationen som vi tror hon är måste detta också synas i hur regeringen organiserar sitt arbete.
Segregationen är så bred och omfattande och berör så många politikområden att det är svårt att tänka sig att någon annan än statsministern kan ta det yttersta ansvaret. Men det krävs ändå strukturer som håller fokus på frågan och löpande säkerställer att vi går åt rätt håll. Mål som är på riktigt och följs upp. Metoder för att involvera kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle i arbetet.
I Tidens rapport föreslås att en funktion inrättas direkt under statsministern för att motarbeta segregation och pröva alla nya förslags effekter i detta avseende. Vi föreslår också tydligare krav på kommunerna, exempelvis för att bryta bostadssegregationen. Det är läge att aktualisera de idéerna nu.
Politik är att vilja, ja. Men politik är än mer att göra. Magdalena Andersson måste binda sig vid masten i kampen mot segregationen. Därför att Sverige förtjänar en ledare som är beredd att göra vad som krävs för att hålla samman landet.
Mats Engström, författare till rapporten Mångfald och sammanhållning och medlem i Hjulsta s-förening
Johan Sjölander, verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
