Håkans Hörna Högerpopulismens behov av stöd från den politiska eliten. Utvecklingen i brittisk politik. Miljöpolitik i storstäder. Och vad kan S lära av detta? Håkans Hörna är tillbaka.
Inget varar för evigt. Inte ens konservativa regeringar i Storbritannien sitter säkert, trots att Tory är det äldsta och mesta statsbärande partiet i Europa. Men efter tretton år vid rodret ser det dystert ut för Rishi Sunak, den senaste premiärministern, även om han inte gör några flagranta misstag.
Men de senaste åren har kantats av politisk turbulens, epokgörande vägval (brexit) och många år av svag ekonomisk utveckling. Det är med andra ord inte så konstigt att opinionssiffrorna är urusla. Om det vore val i dag skulle Labour vinna en ännu större jordskredsseger än 1997, då Tony Blair satte punkt för arton år av konservativt styre. Den gången. De sista åren under John Major, som efterträdde Margaret Thatcher, var en lång utförslöpa för de konservativa.
Men nu är det fritt fall. Bara det faktum att Boris Johnson (eller BoJo) lyckades bli partiledare och premiärminister var förstås i sig ett illavarslande tecken. BoJo är en opålitlig odåga. Som har ett avslappnat förhållande till sanningen. Vad som är rätt och fel, fakta och osant reduceras till vad som för tillfället kan fylla en politisk funktion. Simon Kupers bok Chums. How a Tiny Caste of Oxford Tories Took Over the UK är ett grupporträtt av några konservativa brexitörer från den makthavande klassen som tog vägen till makten i Westminster via Oxford.
Detta är inte något nytt. Av sjutton premiärministrar sedan 1940 har tretton (och de fem senaste konservativa premiärministrarna) fått sin utbildning i Oxford. Chums betyder ungefär ”nära vän”. Det var i dessa konservativa kretsar i Oxford som den idé som ledde fram till Brexit slog rot. Den byggde på att en nationell förnyelse krävde att Storbritannien frigjorde sig ifrån eller lämnade EU. BoJo var förstås en av dessa nära vänner, dessa ”chums”.
Brexit brukar annars skyllas på att folket och arbetarklassen röstade fel. Men brexit hade aldrig hänt utan denna uppbackning från delar av den politiska eliten. Den lärdomen kan appliceras på i princip all annan högerpopulism, från Sverigedemokraterna till Trump.
Brexit är historien om Boris Johnsons uppgång och fall. Han blev en av nyckelspelarna under folkomröstningen och var förmodligen avgörande för utgången. När brexitprocessen körde fast gjordes han till partiledare mot alla odds. Han genomförde sin hårda brexit. Till slut tröttnade partiet på honom och han sparkades från premiärministerposten. I sig en uppseendeväckande historia. Men sedan slog en parlamentarisk utredning fast att han vilselett (läs: ljugit för) parlamentet om de olagliga festerna på 10 Downing Street under pandemin. I den avgörande omröstningen röstade 354 (118 av dem konservativa) ledamöter mot BoJo och bara sju ställde sig på hans sida. 225 tories var frånvarande. Däribland den nuvarande premiärministern Rishi Sunak. Följden blev att BoJo portades från underhuset. Boris Johnson säger själv att han blivit ”borttvingad på ett odemokratiskt sätt”.
Nu har det varit rörigt både före och efter hans tid på 10 Downing Street. Liz Truss satt bara några veckor sedan hennes aggressiva marknadsliberala politik underkändes av marknaden och det egna partiet. Theresa May avsattes när hon inte fick igenom sin mjukare väg ut ur EU. Hennes företrädare David Cameron i sin tur trodde att en omförhandlad och friare relation till EU skulle lösa upp de långvariga interna konflikterna i Tory och göra EU-kritikerna nöjda. Med stora förhoppningar utlyste han därför en folkomröstning.
Han hade kunnat bli historisk och fått regera vidare. Det är en av de största missräkningarna någonsin i brittisk politisk historia. När folket röstade för brexit 2016 avgick Cameron. Och nu ser det ut som att inget kan förhindra att Labourledaren Keir Starmer blir nästa premiärminister. Men visst, det har varit rörigt även i Labour. Den tidigare partiledaren Jeremy Corbyn uteslöts ur Labour efter att ha spelat ner eller ignorerat antisemitismen i delar av Labourvänstern. Han sitter nu i underhuset som oberoende ledamot. Tony Blair var fortfarande en vinnare när han avgick. Efter sista frågestunden i parlamentet fick han stående applåder av hela underhuset. Men sedan kom beslutet att tillsammans med USA gå i krig i Irak ikapp honom. Beslutet fattades på oriktiga grunder. Irakkriget är ett fatalt globalt politiskt misstag, precis som Putins order att invadera Ukraina. Länge blev Tony Blair sedan en belastning för Labour, närmast en paria i sitt eget parti. Möjligen börjar allt detta falla i glömska, för på sistone har Tony Blair upprätt tillsammans med och samtalat med Keir Starmer. Men BoJo fick inga applåder av oppositionen efter sin sista frågestund som premiärminister. Han sista ord var ”Hasta la vista, baby”. En stilenlig sorti.
I somras var det fyllnadsval i Boris Johnsons valkrets, ”Uxbridge and South Ruislip”, som har varit ett stabilt konservativt mandat i evigheter. London är annars Labourdominerat, i den nya politiska geografin röstar städerna progressivt och vänster. 2019 vann BoJo sin valkrets med 15 procents marginal. Men mot bakgrund av Torys usla opinionsläge lutade det mot en historisk Labourseger i Uxbridge. Den prognosen slog inte in.
De konservativa lyckades behålla valkretsen, visserligen skilde det bara 1,6 procent till Labour. Men en seger är alltid en seger. Hur liten den än är. Torys överraskande seger tillerkänns att partiets kandidat gav sitt stöd till kritiken mot Londons miljöpolitik och mer specifikt avgifterna för miljöfarliga fordon. Ytterligare områden i Londonregionen omfattas nu av de här ”miljöskatterna”, däribland Uxbridge som ligger en bit från London City. I London är Labours Sadiq Khan borgmästare. Hans beslut att geografiskt utöka Ultra Low Emission Zone (ULEZ) har mött kritik och motstånd. Kritikerna menar att det är lättare att hitta en buss eller tunnelbana i city. En bit från centrum är många beroende av sin bil för att ta sig till jobbet. Och avgifterna slår hårt mot de med låga inkomster som inte har råd att köpa en miljövänligare bil, för att slippa avgifterna. Debatten känns påfallande välbekant.
Frågan om bensinpriserna och reduktionsplikten hade ju en avgörande betydelse för valutgången i det svenska valet förra året. Statsvetarna har kallat valet 2022 för ”Energivalet”, eftersom el- och bränslepriserna hamnade i fokus i valrörelsens slutskede. Grundproblemet är förstås att många av de åtgärder som krävs för att minska jordens uppvärmning proportionellt sett drabbar de med lägre inkomster mer än de med högre inkomster. Samtidigt avlider cirka fyra tusen människor i London varje år av orsaker som har direkt koppling till luftföroreningar. Det är framför allt mindre välbärgade Londonbor som drabbas.
Hela den här dynamiken är förstås en utmaning för alla som vill genomföra åtgärder som håller nere uppvärmningen av planeten. Uppenbarligen ser konservativa politiker här en möjlighet att vinna knappa och jämna val, genom att vädja till väljarnas ekonomiska intressen på kort sikt. Det visar fyllnadsvalet i Uxbridge med all önskvärd tydlighet. Vi kan nog förvänta oss mer i den vägen framöver.
I Stockholm har kommunfullmäktige gett Trafikkontoret i uppdrag att genomföra miljözon klass 3. Bara elfordon ska tillåtas i Gamla stan och city. Moderatledningen i Stockholm (nu i opposition) med Christofer Fjellner och Dennis Wedin i spetsen har redan lovat att stoppa förslaget. Kanske har Stockholmsmoderaterna sneglat på valutgången i Uxbridge? Samtidigt har Moderaterna tappat många väljare i städerna som varken gillar samarbetet med Sverigedemokraterna, vinster i välfärden eller avgaser i stan. I någon slags konflikt med alla sina eftergifter till Sverigedemokraterna i miljöpolitiken uttalade sig moderatledaren Ulf Kristersson i somras för bilfria städer. Han kanske har förstått att Moderaterna behöver vinna tillbaka storstadsväljare och kanske skapa en brygga till Miljöpartiet. Den är nog rätt smal och skral just nu.
Samtidigt är trenden på den konservativa sidan att slå mynt av kritiken mot allehanda klimatrelaterade politiska åtgärder. Man kan nämna att Kvartal påpassligt uppmärksammar kritiken mot ULEZ och protesterna bland bilisterna i London: ”Därför blir det dyrt att köra gamla bilar i London”. I USA har den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation i en rapport föreslagit neddragning av resurser till förnybar energi, till förmån för satsningar på mer fossil energi.
Det märkliga i sammanhanget är att ULEZ från början var ett konservativt projekt. Det togs fram av Boris Johnson (!) under hans tid som borgmästare i London. Hans efterträdare Sadiq Khan tog över och genomför det nu. Dessutom i samverkan med den sittande Toryregeringens transportminister. Labourledaren Keir Starmer valde direkt efter valutgången i Uxbridge att skylla på Sadiq Khan. Labour kan inte komma med förslag och stå för en politik som väljarna inte gillar, var budskapet från Starmer. Det vill säga, det viktiga är att vinna val.
Det är inte lätt att hänga med. Labour genomför en politik som Tory i London under BoJo tog fram, som Tory sedan börjar kampanja emot och som Labour nationellt sedan tar avstånd ifrån. Inte undra på att väljarna känner sig lite vilse i pannkakan. Denna politiska logik ger inte direkt hopp om klimatet och framtiden.
Alla inser att politiker vill vinna val, och behöver riskminimera. Men även den strategin har sina risker. Det gäller att också erbjuda förändringar och förbättringar för att kunna mobilisera sina väljare och vinna nya. Med andra ord, att få och ha ett mandat. Missnöjet med den sittande regeringen räcker inte alltid hela vägen. I podden The Rest is Politics (en ovanligt intressant politikpodd) pratar Alastair Campbell, kommunikationschef under Tony Blair, och Rory Stewart, minister i Theresa Mays regering, ibland om den så kallade Mingvasteorin. Det var Roy Jenkins som något år innan New Labour vann valet 1997 liknade Tony Blairs uppgift vid att bära en ovärderlig Mingvas över ett halt och välpolerat golv. Roy Jenkins var själv en tämligen försiktig herre som hoppade av Labour och bildade ett socialdemokratiskt parti (SDP) som senare gick ihop med Liberalerna och blev Liberaldemokraterna.
Är det en symbolisk Mingvas Magdalena Andersson kramar när hon gör sina utspel? Och som kan förklara att Socialdemokraterna ibland skuggar regeringens agenda? Socialdemokraternas opinionsstöd är mycket högt, ja överraskande högt. Samtidigt verkar Andersson vara en försiktig general. Häromdagen presenterade Socialdemokraterna sina förslag om skattesänkningar. Argumentet är att den ekonomiska krisen och inflationen gröpt ur reallönerna. Fair enough. Men alla inser att staten och välfärden behöver mer resurser. Såväl DN:s ledarsida som TCO prioriterar mer pengar till den offentliga sektorn före fler jobbskatteavdrag.
I The Rest is Politics framhåller Campbell att Labour faktiskt hade konkreta förslag 1997, som minimilöner och decentralisering av den politiska makten. Och New Labour satte nog dagordningen under de där åren. Man kan i efterhand ha synpunkter på mycket i det där projektet. Det var ett barn av sin tid. Det var åren efter murens fall och det fanns ett mittfält att erövra. Efter 18 år med de konservativa kunde det bara bli bättre. Nu är det en annan tid. Det kan vara värt att påminna om att Labour 1997 visserligen lovade att inte höja skatterna, men ökade ändå den offentliga sektorns andel av BNP. The rest is politics.
Men vi kan nog alltså vänta oss att högern försöker slå mynt av ett underliggande missnöje med olika slags ”miljöpolitiska” pålagor. Särskilt i tider av krympande ekonomiska marginaler. Det här behöver progressiva klimatpolitiker adressera på ett klokt och långsiktigt sätt. Opinionsmätaren och kampanjstrategen Philip Gould myntade en gång begreppet ”skräckens strategi”, det vill säga strategier som högern ägnade sig åt under 80- och 90-talen och som vänstern försökte desarmera på olika sätt, inte minst genom röra sig mot politikens mittpunkt som då förflyttade sig högerut. Särskilt i USA vann Republikanerna val på att varna för att brottslingar skulle gå fria på gatorna och Demokraterna fick bestämma. I Storbritannien lyckades Tories skrämma väljarna med de skatteökningar som Labour skulle genomföra om de vann valet. De där strategierna, denna ”skräckens strategi”, finns förstås fortfarande kvar. Under senare tid har invandringen kunnat adderas till den här listan över frågor som olika högerpartier valt att exploatera för att locka över eller skrämma över väljare till sin sida.
Till den listan kan vi nu lägga kritik och plånboksargument mot miljöpolitiska åtgärder och insatser. Här har högern på sistone varit skicklig på att ”rama in” sitt budskap och kampanja utifrån en numera välkänd populistisk logik. Som hur många klimatrapporter som helst inte rår på. Detta är en den nyttiga och viktiga lärdomen från fyllnadsvalet i Uxbridge. Detta är vår tids stora politiska och existentiella tiotusenkronorsfråga.
Håkan A Bengtsson, är VD för Arenagruppen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
