Var det en politisk ledare som äntrade scenen i Almedalen i går kväll? Eller en magister som ville uppfostra det svenska folket? Det är frågan. Fredrik Reinfeldts platta ironier nådde under alla omständigheter inte fram. Med en lite förlöjligande ton meddelande exempelvis statsministern hur larviga hans gamla läroböcker ter sig i dag. För sedan dess har ju världen förändrats. Allt har blivit bättre. Och nu har lille Fredrik blivit stor och statsminister. Han är kort sagt en statsminister som vill leka statsman. Det går inte så bra.
Någon historielärare är Reinfeldt inte. Den stora berättelse han lanserade igår var tillrättalagd. Vi har på något sätt borgerligheten och särskilt Moderaterna att tacka för att demokratin och marknadsekonomin gått segrande fram över världen. Några gamla fiender är ännu inte nedkämpade. Det rör sig om kvarvarande kommunistiska diktaturer. Men kanske framför allt socialdemokraternas Håkan Juholt som anses vilja sträva tillbaka till den värld som skildrades i Reinfeldt gamla skolböcker. En värld där Domus hette Domus och där TV-apparaterna bara visade svartvita program. I själva verket var det bara där som statsministern blixtrade till i Almedalen. 2014 menade han kommer valet att stå mellan de som vill tillbaka till 1970-talet (Socialdemokraterna) och de som vill blicka framåt (Moderaterna).
För att få ihop detta intill fördumningens gräns enkla motsatspar ägnar sig Reinfeldt åt en klassisk form av ”lägga historien till rätta”. Reinfeldt skriver in välfärdsstatens framväxt på de nya moderaternas konto. Kampen mot diktaturerna är numera högerns favoritgren. Trots att Moderaterna när det begav sig var ljumma i sitt stöd för demokratin i södra Europa och hela tiden motsatte sig en bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. Nu hyllas de som flydde diktaturens Chile. Medan hans föregångare på partiledarposten Gösta Boman hånade Olof Palme när denne kritiserade Pinochetregimen.
Reinfeldt talar sig varm för en ”inkluderande” och ”rättvis” politik. Ingenting nämndes i sammanhanget om de som utförsäkrats från sjukförsäkringen. Ingenting om sänkt ersättning till de som går arbetslösa. Ingenting om regeringens propåer om att sänka ingångslöner och strävan att skapa en låglönesektor. Ingenting om de stora sociala problem som de gigantiska åtstramningsprogram som genomförs i en rad europeiska länder just här och nu. Talet var förvånande befriat från människor, markkontakt och dagens politiska utmaningar. Han pratade om framtiden men inte om vad han ville åstadkomma.
Någon samlande statsman är han inte. I stället kommer bockfoten fram. Han inleder talet med att drömma sig bort till en värld där Aftonbladet inte finns. En uppenbar känga till tidningen som avslöjat Sven Otto Littorins sexchatt och sexköp. Det lät som ett skämt men egentligen var det maktspråk.
Och trots Reinfeldts försäkran om att han vill hålla ihop landet ska vi nog lägga större vikt vid orden ”samla regeringen” genom att tillsätta en Framtidskommission som ska diskutera jobb och pensioner. Någon inbjudan till den politiska oppositionen att delta i diskussionen existerar inte. Trots att den typen av frågor av tradition hanterats genom blocköverskridande överenskommelser.
Fredrik Reinfeldt fick egendomligt nog be om applåder. Trodde han inte på sina egna ironier? Statsministern passar inte i rollen som folkbildare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
