Något hopp om en kärnvapenfri värld verkar inte finnas på kartan i förhandlingarna vid NPT-konferensen. Däremot finns det en lång rad humanitära initiativ att hoppas på, skriver Magnus Nilsson, Olof Palmes internationella center.
Just nu pågår i den så kallade NPT-konferensen i FN-byggnaden i New York.
NPT står för “treaty on the non-proliferation of nuclear weapons” och är ett dokument som trädde i laga kraft 1970. I korthet går det ut på att stoppa spridningen av kärnvapen, nedrusta befintliga arsenaler och skapa förutsättningar för fredlig användning av kärnkraft.
Avtalet är hårt kritiserat, inte minst på grund av att det än idag finns 16 000 aktiva kärnvapenspetsar kvar i världen, missiler som i vissa fall har en sprängkraft många tusen gånger starkare än bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki.
Dagens arsenaler är också mer flexibla än de som fanns i slutet av andra världskriget och innehåller missiler med otäckt lång räckvidd. 93 procent av världens arsenaler finns i Ryssland och USA. Även om dessa länder har nedrustat cirka 80 procent av sina kärnvapen sedan kalla kriget, så är den sprängkraft som finns kvar fortfarande omfattande nog att skapa otänkbara konsekvenser för hela mänskligheten.
I dag finns det 190 stater inom NPT-avtalet. Det innebär att det fortfarande finns fem som står helt utanför: Israel, Nordkorea, Pakistan, Indien och Sydsudan, varav de fyra förstnämnda är kärnvapenstater.
Många icke-kärnvapenstater känner en tilltagande irritation över att nedrustningsarbetet går alltför långsamt. Framförallt eftersom det i NPT-avtalet från 1970 finns ett uttalat slutmål om total nedrustning – något som för många känns lika avlägset i dag som under kalla kriget.
Frågan om vem som har rätt till kärnvapen ställdes också nyligen på sin spets när Iran under 2000-talet inledde ett kärnvapenprogram, något som efter hårda diplomatiska förhandlingar slutligen har stoppats. Frågan Iran och allt fler stater frågar sig är: Om stater som hade kärnvapen 1970 undviker löften om nedrustning varför ska vi andra då uppfylla våra löften om att inte bygga ut?
En annan fråga är hur långt diplomatin kan nå för att svara på den frågan. Utrikesminister Margot Wallström, som talade redan första dagen, lyfte också frågan om diplomatins kraft och menade att vi måste våga tro att en diplomatisk lösning är möjlig.
Wallströms tal riktade också kritik mot kärnvapenstaternas misslyckande att inte uppfylla sina löften. Kärnvapenstaternas svar är vaga och undflyende och de föreläsningar och tal jag lyssnat på handlar mest om gemensamt ansvar och att tillfället inte är rätt just nu.
Förhandlingarna kommer att fortsätta ett par veckor till och förhoppningarna från diplomatkåren verkar vara att överhuvudtaget få fram ett gemensamt slutdokument. Något hopp om en kärnvapenfri värld verkar inte finnas på kartan.
Däremot finns det en lång rad positiva initiativ som är värda att hoppas på. Inte minst det humanitära initiativet som är en grupp av 155 stater, däribland Sverige, som vill gå längre i att hitta nya vägar mot en totalnedrustning av kärnvapen.
Dessutom går det framåt för det CTBT-avtal från 1996 som syftar till att skapa ett totalförbud mot provsprängningar, ett avtal som trots att det inte trätt i kraft fått den normerande effekten att inga provsprängningar (utom i Nordkorea) har registrerats sedan 1998.
Kanske har Margot Wallström rätt i att vi måste behålla hoppet om att en dag få uppleva när den sista kärnvapenmissilen plockas ner. Men vägen dit är än så länge väldigt lång.
Magnus Nilsson, kommunikationschef Olof Palmes internationella center. På plats i New York och rapporterar från @permagnusn på Twitter veckan ut. Live-poddar också från nedrustningspodden: http://nedrustning.podbean.com
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
