Trots en ungdomsarbetslöshet på över 25 procent tycks ingen i Europa vilja ta ansvar. Det skriver Magnus Nilsson, ordförande S-studenter.
I tisdags hölls – helt i den svenska medieskuggan – en av årets kanske viktigaste politiska händelser i Paris, den så kallade ”Europe: Next steps”-konferensen. Konferensen besöktes av en lång rad viktiga debattörer, samhällsforskare, ekonomer och politiker. Men kanske mest intressant var besöket av Frankrikes president François Hollande som tillsammans med Tysklands finansminister Schäuble och Italiens arbetsmarknadsminister Giovannini presenterade sin plan för att minska ungdomsarbetslösheten i Europa.
Inte en dag för tidigt kan tyckas. Med en ungdomsarbetslöshet på 25 procent i EU och med nivåer i Spanien och Grekland på en bra bit över 50 procent är behovet av handling enormt. Vad Europa behöver nu mer än någonsin är handlingskraft och tydlighet i vart vi vill. Detta ska inte blandas ihop med diskussionen om överstatlighet och vad EU bör göra, för oavsett vilka befogenheter som EU ges måste dess institutioner och politiker visa att de kan gå från ord till handling.
Tyvärr lämnade det presenterade ungdomspaketet en hel del att önska i detta hänseende. För även om den som lyssnar på framförandet får höra vackra inlägg om varför Europa måste byggas tillsammans och hur viktigt det är med kraftfulla insatser mot ungdomsarbetslöshet så är det förvånansvärt tomt på konkreta förslag. Gång på gång hänvisas till framtida toppmöten under sommaren och behoven av omfattande strukturreformer, men ingen vågar säga vilka dessa reformer är.
Bland de få konkreta ljusglimtarna under presentationen var förslaget om en ungdomsgaranti på 120 dagar. Något som även har lyfts av framförallt SSU och Socialdemokraterna här hemma i Sverige, fast då i form av en 90-dagarsgaranti. Vad som däremot saknades i stor utsträckning var löften om forsknings- och innovationssatsningar och tydligare utfästelser om utbildningssatsningar på nationell nivå. Att den borgerligt dominerade EU-kommissionen i sitt första förslag till långtidsbudget för ett par månader sedan föreslog långtgående neddragningar i forskning och utbildning står i skrämmande kontrast mot vad Europa egentligen behöver.
Situationen just nu är nämligen att en hel generation unga européer lämnas helt utan jobb eller framtidstro och konsekvenserna i form av ständigt stegrande siffror för Europas högerpopulism har inte låtit vänta på sig. För att inte nämna de förlorade skatteintäkter och sociala kostnader som ungdomsarbetslösheten innebär. Färska siffror är enligt EU-kommissionens egen utredning hissnande 150 miljarder euro per år.
Men det grundläggande problemet som Europa står inför är trots allt vem som är villig att ta ansvar. För oavsett om man är keynesianistisk investeringsentusiast eller åtstramningspolitikens förste försvarare så är den europeiska ekonomins största problem att tilliten till de politiska systemen är alltför låg.
Ingen vågar tro på ett europeiskt samarbete där otydligheten är så pass omfattande att varje konferens eller möte endast syftar till att besluta om nästa mötesdatum. Om de konkreta politiska lösningarna ständigt skjuts på framtiden kommer varken marknaden eller den europeiska befolkningen ge något för ett EU som visat sig oanvändbart. Frågan är: När arbetslösheten slår nya rekord, vem tar ansvar för Europa?
Magnus Nilsson, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet och kandidat till Europaparlamentet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
