Vi behöver inga försvarare av välfärden, vi behöver anfallare! Det skriver S-studenters ordförande Magnus Nilsson i replik till Dan Andersson.
Dan Andersson beskriver i sin artikel ”Var är försvararna av välfärden?” en alltmer nedmonterad välfärd som sedan 1980-talet har fått spela en tynande tillvaro. Andersson framhåller vidare att vänstern står splittrad och oförstående inför detta faktum och att progressiva krafter saknas för att ta spjärn mot en höger som effektivt och systematiskt arbetat ner välfärden.
Sant är, som Andersson beskriver, att vi nu lever i en allt mer individualiserad värld. Men jag ifrågasätter huruvida det verkligen är försvarare som vänstern saknar. Snarare är det våra anfallare som verkar ha gett upp. Runt om i Europa faller de nyliberala ekonomiska modellerna ihop som korthus. Den kortsiktiga bolånekarusell som skapat denna situation framhålls av i princip samtliga ledande nationalekonomer som helt ohållbar.
Samtidigt vaknar nu många stater upp till en situation då de saknar en fungerande välfärdsstat som skulle kunna agerat skyddsnät. En välfärd som kunnat fånga den växande grupp som inte har kompetensen att hitta nya jobb i en hårt konkurrensutsatt verklighet, men inte heller ges möjlighet att studera vidare på grund av skyhöga studieavgifter och individuell skuldbeläggning.
Samtidigt ser vi på många håll en begynnande kritik mot den typ av New public-management (NPM) som länge har varit förhärskande inom välfärden och där nu ständig mätning och kvantifiering ifrågasätts som orealistiskt. I Sverige visade SNS rapport ”Konkurrensens konsekvenser” på ett utmärkt sätt att konkurrensutsättning och NPM av välfärden inte gett några mätbara fördelar. En växande skara frågar sig nu vad meningen med konkurrens är om dess enda konsekvens är fler mätvariabler och ökad byråkrati. På så sätt kan sägas att vårt samhälles individualism slutligen slagit runt och nu ifrågasätter den liberalism som en gång sjösatte NPM-ideologin.
Vad vi progressiva krafter nu behöver se är den växande skara människor som i allt större utsträckning ser sin yrkesstolthet och tilliten till professionen kringskuren av oklara mätningar. Den mellanmänskliga tilliten i samhället rämnar nämligen den dagen då vi inte längre kan lita på att vår läkare eller barnens lärare längre gör sitt jobb för sin yrkesstolthets skull, utan snarare för ett vinstbegär eller för goda resultat i budgeten. Såväl högutbildade som lågutbildade ser gemensam sak i denna kritik och utgör därmed ett groende samförstånd för en ny progressiv vänster.
Kritiken finns där under ytan och allt fler ser den. Men vänsterns och socialdemokratins roll får aldrig bli att försvara tidigare uppnådda mål utan snarare att återigen omdefiniera syftet bakom välfärdsstaten. Vi måste visa att välfärdsstaten är vårt mest effektiva verktyg för att skapa mellanmänsklig tillit, bygga alternativa arenor till marknaden och visa på att medmänsklighet alltid är en grundförutsättning i samhällsbygget.
Om vi inte kan visa att det välfärdsbygge vi påbörjade under 1900-talet endast var en start och inte ett färdigt projekt så har vi som politisk rörelse inte mycket kvar att hämta. För oavsett hur stor del av BNP som välfärden eller olika arbetsmarknadsinsatser upptog 1985 så får ingen tro att välfärdsstaten var färdigbyggd då. Det som skedde när vi tappade greppet till nyliberalerna var inget misslyckat försvar. Det var ett misslyckat anfall.
För precis som Zlatan i förra veckan bevisade med sitt 4–2-mål mot England så är faktiskt anfall bästa försvar.
Magnus Nilsson, ordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
