Terrorattacken i Orlando är en attack på grupper som varje dag slåss för sitt eget utrymme, för sin egen frihet och sin rätt att vara en del av samhället på lika villkor.
50 människor förlorade sina liv och ytterligare 53 personer fick föras till sjukhus. Jag har läst text efter text om terrorattacken mot nattklubben Pulse i Orlando.
Texter som sätter hatet mot hbtq-personen i ett större perspektiv, texter om hur attentatet kommer att påverka valet i USA, texter om att vi inte får låta rädslan vinna.
Men jag saknar texten om själva rädslan.
Terrorattacken mot Pulse är en attack på grupper som slagits och fortfarande slåss varje dag för sitt eget utrymme, för sin egen frihet och rätt att vara en del av samhället på lika villkor. Det är en attack på grupper som ännu inte är det. Det är en attack mot människor som redan bär på en rädsla som normsamhället aldrig kommer att förstå fullt ut. De drar paralleller till attackerna i Paris och Belgien och det hotet om våld som slår till när en minst anar.
För grupper som redan är våldsutsatta kommer inte våldet som en överraskning. Oavsett om attacken drivs av hat mot hbtq-personer, människor som har en annan hudfärg än vit eller tillber en eller flera gudar. För oss som normsamhället gett ett prefix framför vår identitet som människa finns hotet och rädslan mer eller mindre hela tiden.
Attacken mot Pulse slog inte bara mot hbtq-communityt. Den skedde under Latin Saturday i Florida. Namnlistan över omkomna som nu publiceras på Aftonbladet visar tydligt att det inte är det vita hbtq-communityt som drabbats av attacken. Något som också måste förstås i en kontext där hbtq-personer som inte är vita är än mer utsatta för hot och våld.
Attacken måste också förstås i kontexten av trygga rum. Grupper som inte kan röra sig fritt i samhället har behov av rum som är våra –bara våra – och där vi kan andas ut. I ett sådant tryggt rum skedde attacken som en påminnelse om att inte ens de trygga rummen är säkra.
Det kan verka futtigt att dra paralleller från en terrorattack till vardagen för en hbtq-person, men det är i vardagen som grunden till rädslan sätts. Den byggs upp från den lilla osäkerheten över om en är trygg, till den direkta vetskapen om att en inte är det. Från den första tanken om att en inte är som alla andra, genom alla olidliga konversationer med människor som uttrycker sig homofobiskt utan att veta att du är just en sådan som de pratar om, till fysiskt våld och glåpord när du väl visar öppet vem du är.
För mig kickar rädslan in varje gång jag tar min flickväns hand offentligt. I sekunden precis innan hinner jag tänka »undrar om någon här hatar flator«. Jag skriver detta fullt medveten om hur privilegierad jag är som kan låta bli att hålla min flickväns hand om de runt omkring skulle hata flator. De som inte kan ta av sitt prefix har inte den »lyxen«.
Rädslan hänger också mycket ihop med rädslan om att bli ensam. Om att alla de som älskade oss när de inte kände till vilka vi är skulle försvinna. Det är en ensamhet som många hbtq-personer förebygger genom att bygga upp ett skyddsnät i form av varandra. Faller en av oss, fångar gruppen. I lördags natt dödades 50 av oss och 53 fördes till sjukhus. Vår familj har blivit mindre. Det jag nu är rädd för är alla ni som ropar högt om att inte låta rädslan vinna utan att förstå var rädslan kommer ifrån.
Maja Dahl
kommunikationsansvarig Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
