ledare På papperet har vi ett regelverk som ska garantera rimliga arbetsvillkor, men om det uppdagas att en arbetsgivare inte uppfyllt sina skyldigheter så är det arbetstagaren som tar smällen.
I filmen It´s a free world av Ken Loach från 2007 startar Angie ett bemanningsföretag inriktat på att hyra ut EU-migranter. Konkurrensen är hård. Både mellan bemanningsföretagen och de polacker, rumäner och balter som slåss om daglönaruppdragen. I en scen berättar en kund om en konkurrent som levererar ännu billigare arbetskraft:
– Han har en infraröd läsare, vet du varför?
– För att se att passen är äkta, svarar hon.
– Nej. För att se att de inte är det. Om de har ett giltigt pass får de inget jobb. De är livrädda.
Alla inser att den som riskerar att bli utvisad inte klagar på de extra timmarna, den uteblivna lönen eller de farliga arbetsuppgifterna.
Med undantag för det där med passen har vi skapat ett system för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU som ligger farligt nära det som beskrevs av Ken Loach. Tidningen Arbetet pekar i sin granskning av sushi-kedjan Sushi Yama på precis samma mekanism. Men här handlar det inte om illegal arbetskraft utan om människor som kan utnyttjas på samma sätt trots arbetstillstånd.
De som försvarar vårt regelverk för arbetskraftsinvandring verkar blinda för vad ojämna maktförhållanden gör med relationerna på en arbetsplats.
Det svenska regelverket är nämligen utformat så att det alltid är den anställde som straffas, även om det är arbetsgivaren som gör fel. “Eftersom de är beroende av sina arbetstillstånd för att få stanna i Sverige så vågar de sällan kritisera sina arbetsgivare”, säger advokat Karin Gyllenring. Redan för ett år sedan uppmärksammades kedjan för obetald övertid, hot och otillåtna scheman. I en artikel i Hotell- och restaurangfackets tidning Hotellrevyn kunde vi läsa om medarbetare “som inte vågar klaga av rädsla för att förlora jobbet, och i förlängningen riskera att tvingas lämna landet”.
På papperet har vi ett regelverk som ska garantera rimliga arbetsvillkor, men om det uppdagas att en arbetsgivare inte uppfyllt sina skyldigheter finns bara en sanktion. Arbetstagaren åker ut. Hen hamnar i exakt samma rättslösa dilemma som de illegala invandrarna i filmen av Ken Loach. Säga ifrån och bli utvisad. Eller acceptera att bli utnyttjad och få stanna kvar.
De som försvarar vårt regelverk för arbetskraftsinvandring verkar inte se den här konflikten. De verkar blinda för vad ojämna maktförhållanden – makt och maktlöshet – gör med relationerna på en arbetsplats. Ofta är de som försvarar regelverket samma personer som är mest upprörda över de så kallade kompetensutvisningarna, alltså när någon (ofta högutbildad) utvisas sedan en arbetsgivare gjort fel. Hur många kompetensutvisningar skulle vi haft om det funnits en sanktion mot arbetsgivare som gör fel? Om det kostat en årslön i böter att slarva med lön eller försäkring?
Den svenska debatten är förutsägbar. När missförhållanden som de på Sushi Yama uppmärksammas ropar den ena sidan högt om oreglerad arbetskraftsinvandring. När någon datasäkerhetsexpert utvisas på grund missad semesterersättning ropar den andra sidan lika högt om facklig protektionism. Det ligger tyvärr nära tillhands att tro att arbetskraftsinvandring blivit en alltför praktisk symbol i migrationsdebatten. Trots att det funnits många tillfällen har nämligen inga sanktioner gentemot arbetsgivare införts. Kravet på lönesumma är detsamma idag som när systemet infördes 2008, den som kommer hit som arbetskraftsinvandrare ska ha rimliga arbetsvillkor i nivå med kollektivavtal eller branschstandard, men det räcker med 13 000 i lön. Det innebär att både kompetensutvisningar och utnyttjande fortsätter. Det är dessutom en svårmotiverad kombination. Varför ett försörjningskrav på deltid?
Verkligheten är mer komplicerad än vad både kritiker och förespråkare låtsas om. Några saker som debatten skulle må bra av:
– Skilj på arbetskraftsinvandring för längre och kortare perioder. Det till exempel stor skillnad på arbetskraftsinvandring för säsongsjobb, som bärplockning, och fleråriga tillstånd som på Sushi Yama. Som Mats Wingborg visat är det systemet med arbetskraftsinvandring i kombination med fackliga insatser som skapat ordning i den del av bärplockarbranschen som använder arbetskraft från Thailand, men att kaos och misär råder där arbetskraften består av så kallade “turistplockare” som använder EU:s rätt till fri rörlighet.
– Blanda inte samman regelverket för arbetskraftsinvandring med de olika EU-modellerna för fri rörlighet och för utstationering. Det är uppenbart att det finns problem att hantera i alla tre, men en debatt om det förtjänar bättre än att generalisera alla som “oreglerad” arbetskraftsinvandring.
– Använd inte arbetskraftsinvandring som ursäkt för att slippa diskutera problem med andra regelverk. De uppmärksammade missförhållandena inom LSS måste hanteras genom att styra upp reglerna för personlig assistans. Reglerna för arbetskraftsinvandring spär på problemen, men de är inte grundorsaken.
Att införa en sanktion för arbetsgivare som gör fel och höja beloppsgränsen för minsta inkomst skulle inte hindra några seriösa arbetsgivare i någon bransch från att anställa personal från länder utanför EU när så behövs. Samtidigt skulle det stärka ställningen för både arbetskraftsinvandrare och övriga arbetstagare på svensk arbetsmarknad i stort, samt minska riskerna för kostnader och sociala problem i kommunerna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
