“Makten” är ett briljant tevedrama

Håkans hörna Norsk teveserie utspelar sig i en omställningsperiod. Den ger kanske ingen direkt positiv bild av politiken, men är lysande underhållning med politisk udd. 

Först kändes de två sista avsnitten av den norska teveserien ”Makten” (SVT) en smula malplacerade. I ”Flodhästen” väntar Arbeiderpartiets nya ledare Gro Harlem Brundtland och Høyres Kåre Willoch på att den tevesända partiledardebatten ska ta sin början. Det är val till stortinget och året är 1981. Men sändningen försenas. Något tror sig ha sett en flodhäst. De två partiledarna tvingas snacka med varandra. Det hela är roligt och absurt. Personkemin mellan partiledarna är inte den bästa. De gnabbas och Willoch vet vilka knappar han ska trycka på för att få Gro ur balans. Han framstår här som en arrogant besserwisser. Men också som en skicklig debattör. Då var han mer erfaren än den unga Gro. Kanske en bild av hur socialdemokraterna i Norge, som länge hade haft en så stark och dominerade ställning, nu ställdes mot en ny självmedveten höger.

I det sista avsnittet, ”Skräpet. All makt till ingen”, skiftar fokus till några anarkister som ockuperar hus i centrala Oslo och till den unga Nini. Hon har ett efternamn som klingar politik: Stoltenberg. Hennes far Thorvald var för övrigt 1981, när detta utspelades, försvarsminister i den sittande socialdemokratiska regeringen. Och självfallet flimrar hennes bror Jens förbi i flera av seriens avsnitt. Han var då ordförande i ungdomsförbundet (AUF), och den högsta vinsten i AUF-lotteriet var för övrigt en promenad med snygge Jens på Utøya. Det är många referenser till Nato, som Jens Stoltenberg nu leder, men som AUF på den tiden var kritiskt till.

Samtidigt som de anarkistiska miljöerna i Oslo skildras avgörs valet 1981. Arbeiderpartiet förlorar makten och Høyre bildar regering. Gro Harlem Brundtland fick bara tio månader som statsminister, den gången.

Det är möjligt att se slutet på ”Makten” som en bild av ett ideologiskt skifte och slutet på en epok. Som sedermera blev början på Gro-eran i norsk politik. Den socialdemokratiska hegemonin utmanades av en bred och något spretig kritik mot den av socialdemokratin präglade starka staten, där kritiken kom både från den nya högern och från ett slags frihetlig vänster. Samtidigt skälvde det i samhällskroppen. Vinden vände. Tidsandan ritade om förutsättningarna för det politiskt görbara.

I nivå med de bästa serierna

”Makten” utspelar sig alltså i en omställningsperiod. Tidigare under 1970-talet hade en radikalisering med rötter i 1960-talet sköljt in i de reformistiska partierna och satt sin färg på hela samhällsdebatten, i Norge och i många andra länder. Spänningarna i Arbeiderpartiet var påtagliga efter folkomröstningen om EG 1972. Allt detta förebådade det politiska eller, om man så vill, det antipolitiska 1980-talet, nyliberalismens entré och sedan murens fall 1989.

Det är i efterhand lätt att identifiera samma skifte i Sverige. Den svenska socialdemokrati som kom tillbaka till makten 1982 var något annat än den rörelse som hade förlorat valet 1976.

”Makten” (eller på norska ”Makta”) är ett briljant tevedrama, till lika delar komedi och drama. Det ligger i nivå med de bästa brittiska politiska serierna. Makten laddas av att den ligger så nära verkligheten. Om litteraturen i dag tycks bergtagen av autofiktion är detta nästan teve-fiktionaliserad politisk verklighet uppskruvad till det absurdas gräns. Varje avsnitt följer med varudeklarationen ”Baserad på sanning, lögn och dåligt minne”. Det är tolv timmar underhållning, tolv avsnitt som skildrar Arbeiderpartiets inre parti- och själsliv, dess maktkamper, konflikter och trauman.

I centrum för ”Makten” står Gro Harlem Brundtland, den handlar i grund och botten om hennes väg till partiledarposten och statsministerämbetet. Före henne hade det varit en lång rad män på de posterna. Mot alla odds lyckades hon bli vald till båda. Hon visade sig vara den mest begåvande och kompetenta av de då ledande politikerna i Arbeiderpartiet, i en värld och ett parti ännu starkt dominerat av män. Och i en manligt formad kultur som då fortfarande levde kvar. Som den legendariske partisekreteraren (en post han för övrigt innehade i ett kvartssekel) Haakon Lie uttryckte det: ”Arbeiderpartiet är fan ingen söndagsskola.” Man kan tillägga att Arbeiderpartiet också har präglats, formats och letts av några viktiga familjer, där politiken gått i arv. Stoltenberg har redan nämnts. Gerhardsen är en annan, med Einar, statsminister under flera perioder under efterkrigstiden, i spetsen. Även Gros far hade varit statsråd. Kanske borde Anders Isaksson ha testat sin tes om den politiska adeln i Norge.

”Makten” har några osannolika karaktärer, som partimedlemmen ”Möbelhandlaren från Jessheim”, som hade nära relationer till flera personer i Arbeiderpartiets ledning. Han spelade in många av sina samtal, inte minst med partiledaren Reiulf Steen, och sedan läckte han inspelningarna till medierna. Först trodde jag att han var en påhittad karaktär. Men han fanns i verkligheten och levde här på jorden under namnet Arvid Engen.

Mest skandalösa valupptakten

Avsnittet om valupptakten till kommunalvalet 1979 då partiet chartrade ett nattåg från Oslo till Trondheim är lika osannolik. Partiet plockade med sig hela LO-ledningen, regeringen och partiledningen. Samt en massa journalister. Tanken var att komma med ett nytt utspel vid varje tågstation. En journalist som själv var med har beskrivit resan som ”den mest skandalösa valupptakten som något norskt parti någon gång har haft”. För det söps som tusan, som det gjordes i politiken och på många andra håll på den tiden. Sjöslaget ska ha fortsatt i Trondheim. Men Gro höll sig nykter! När finansministern talade med en journalist om att införa ett räntetak följde en förödande politisk kris. Förslaget var inte förankrat och inte ens statsminister Odvar Nordli var informerad. Det blev drastiska rubriker. Det var kort sagt ingen bra valupptakt. I valet fick Arbeiderpartiet 35,9 procent, en katastrof med den tidens mått mätt.

En del äldre socialdemokrater har uttalat sig kritiskt om ”Makten”, inte minst för att bilden av statsministrarna Odvar Nordli och Trygve Bratteli är orättvis och onyanserad. Vid en jämförelse framstår Gro i och för sig som strikt och mekanisk, men som seriös och vettig i en värld av män som kunde ta för sig av lite av varje. Gro Harlem Brundtland själv har sagt att hon känner igen sig i ”Makten”. Och hon var och blev den lysande stjärnan, uppbackad och framburen till toppen av den gamle Einar Gerhardsen och sin egen pappa, det tidigare statsrådet.

Gro hade blivit vice partiledare redan 1975, då Reiulf Steen valdes till partiledare. Men när hennes aktier stärktes mobiliserades också motkrafterna. Kritiken hade en klassdimension. Hon var välutbildad, hade läst till läkare och varit på Harvard i USA en period. Och så var hon kvinna. Ja, ”det också” som hon själv säger i ”Makten” som en kommentar till de invändningar som riktades mot henne. Hon var också relativt ung. 41 år gammal. Gift med en man som var aktiv i Høyre. Kunde det verkligen gå för sig? De fick fyra barn. Hon var påläst och engagerad. Och hon drev den tidens kvinnofrågor. Partiets vägval blev akut när statsminister Odvar Nordli meddelade sin avgång. Det är då Arbeiderpartiet ställs inför det avgörande valet. För er som inte sett serien, ska jag inte avslöja några detaljer. Men jag kan avslöja att maktspelet var synnerligen intrikat.

Reiulf Steen är den andra centralfiguren i ”Makten”. Han valdes till partiledare med premissen att han inte skulle bli statsminister, han ansågs inte ha de kvalifikationerna och det var nog inte heller aktuellt. Steen och Gro stod nära varandra och samarbetade som partiets två ledande företrädare. Men när Gro valdes till statsminister blev hon även partiledare. Reiulf Steen tappade sin maktbas i den yttersta ledningen, ett tungt fall på många sätt. Han är i dag en tämligen bortglömd politiker, men var på sin tid en lysande socialdemokratisk stjärna och en unik karaktär. Han tillhörde inte någon av familjerna i Oslo, utan hade en arbetarklassbakgrund och kom från en ort som vi i Sverige skulle beskriva som en klassisk bruksort. Klassidentiteten var för honom central, men var också något av en belastning, eftersom han förefaller ha haft en allmänt negativ fixering vid akademiker i partiet.

Politikens mörkare sidor

Själv var han förstås både bildad och intellektuell. Han framstår som något en norsk variant av Olof Palme, men sprungen ur arbetarklassen. Oskar Lafontaine hade en liknande stjärnstatus i Västtyskland på 1980-talet, som ett framtidsnamn förankrad i partiets ideologi. Uppskattad inte minst bland de partiaktiva. Steen var internationalist och stod på ja-sidan i EG- och EU-striderna -72 och -94, då Norge båda gångerna röstade nej, till skillnad från andra som lutade åt vänster. Ja, han representerade i någon mån partiets vänster. Men sågs också som en brobyggare till den yngre radikala generationen som vänt Arbeiderpartiet ryggen under de här åren efter -68. I viss mån lyckades han på den punkten, och han öppnade dörren för många framtidsnamn i partiet. I AUF var han något av en politisk hjälte och en ideologisk fyrbåk. Avsnittet där både han och Gro var för sig och först ovetande om varandra besöker AUF på Utøya är en liten pärla. Gro och Steen säger egentligen samma sak om Nato, ”det är komplicerat”. Men medan Gro kritiseras av de unga hyllas Steen eftersom han betraktas som visionär och radikal. Steen var en lysande talare. Han uppfattades slå vakt om partiets radikala socialistiska arv och de ideologiska perspektiven även när dagspolitiken krävde kompromisser. Kanske har Arbeiderpartiet delvis haft närmare till radikalismen än de svenska socialdemokraterna. Arbeiderpartiet gick för övrigt med i Komintern 1917, medan SAP i Sverige var antikommunistiskt redan då. Reiulf Steen ville blicka mot stjärnorna för att peka ut en riktning. Medan Gro satte sig in i detaljerna intresserade sig Reiulf Steen framför allt för de stora dragen. Det kanske var ett produktivt och lyckat partnerskap till en början. Men på det personliga planet var Steen en bohemisk karaktär. En personlighet med en social talang som inte verkar ha stått en Bill Clinton långt efter. Han kunde och gillade att snacka med folk. Men han var också en kvinnokarl och hade stora alkoholproblem. Men Reiulf Steen blev förbisprungen och sedermera marginaliserad. Det här intrikata maktkampen ägnar ”Makten”  stort utrymme åt. Ja, politiken och ”makten” har sina mörkare sidor.

Sedan är det ändå något med avslutningen av serien som skaver en smula. En av manusförförfattarna, Johan Fasting, säger att det sista avsnittet visar att vi inte kan vänta på att politikens maktmänniskor ska tjäna massorna: ”Om de inte lyssnar måste vi ta saken i egna händer.” Att partierna placerar sig på två sidor i teves partiledardebatter ger, säger han, intrycket av att det finns två alternativ: ”Jag vill demontera den illusionen.”

Manusförfattarna låter Nini Stoltenberg efter husockupationen sammanfatta ockupanternas erfarenhet: ”Om ingen har makten, så har alla den”. Det är slagkraftigt och kan rent av låta vettigt. Demokratins praktik behöver hela tiden diskuteras och utvecklas. Protesterna är en del av en vital demokrati. Men de grundläggande spelreglerna måste vara beständiga. Och om ingen har makten kan några eller någon tillskansa sig makten på oriktiga grunder och skapa sina egna lagar. Eller så leder det till ett allas krig mot alla.

Men vad hände sedan?

Nini Stoltenbergs liv präglades senare av ett tungt drogberoende. Hon rökte sin första haschpipa vid 12–13 års ålder, stack ett par år senare till Christiania i Köpenhamn. Hon blev en tevepersonlighet och talesperson för drogberoende norrmän, fick dansa på scenen med Bruce Springsteen. Men avled bara 51 år gammal.

Och Gro? Javisst, hon förlorade mot Kåre Willoch 1981. Hon utvecklades efter det till en skicklig och effektiv oppositionspolitiker. Hon växte in i partiledarrollen. Hon återkom två gånger till statsministerposten. 1986 bildade hon den världsberömda ”kvinnoregeringen” (8 av 18 statsråd var kvinnor). Särskilt under sin tredje period som statsminister blev hon landets helt dominerande politiker. Hon började beskrivas som Norges ”landsmoder”.

”Makten” ger ingen förskönande bild av politikens villkor. Men politiken handlar till syvende och sist om att hantera makten. Det lärde sig Gro Harlem Brundtland.

Håkan A Bengtsson