När världsekonomin krisar vinner högern terräng. Trots att den avreglerade finanskapitalismen orsakade krisen. Så varför går vänstern tillbaka?
Den tyske statsvetarprofessorn Wolfgang Schröder framhöll på ett seminarium på Arenagruppen att konservativa och liberala partier lyckats ge intryck av att de representerar ansvarstagande och "trygghet". Även motståndet mot samhälleliga insatser för att rädda industrier har fått denna innebörd; vi ska inte slösa med skattebetalarnas pengar. Maud Olofssons smått populistiska agerande i Saab-fallet bär syn för sägen.
Vänsterns politiska koncept har alltid varit ansvarstagande och rättvisa. Den senare dimensionen tycks mer svår att materialisera i kristider. Populismen tar alltså plats i politikens mainstream. Tyska liberala FDP har sådana drag. För att inte tala om Silvio Berlusconis högerkoalition i Italien. Och i Sverige har Göran Hägglund gjort sig till tolk för "verklighetens folk".
Wolfgang Schröder pekade också på "socialdemokratiseringen" av de borgerliga partierna. I delstatsvalet i Saarland i västra Tyskland samlade socialdemokraterna, vänsterpartiet och de gröna en majoritet av väljarna. Mycket talade alltså för en röd-röd-grön-regering. Men i stället blev det en så kallad Jamaicakoalition mellan liberalerna (gula), de konservativa (svarta) och miljöpartiet (gröna). När konservativa CDU inledde förhandlingar med miljöpartiet visade de sig beredda att tillmötesgå alla gröna krav på miljö- och välfärdssatsningar. Maktinnehavet kom först.
Samma strategi anammade Angela Merkel under koalitionsåren med socialdemokraterna. Självfallet ökar detta inte manöverutrymmet för partier som placerar sig till vänster och som vill ha en fot i mittens rike. Vidare har socialdemokraterna tappat många av sina klassiska arbetarväljare, globaliseringens förlorare. Dessa väljare har gått till soffan. Eller attraherats av högerpopulistiska partier. Stora delar av den vita inhemska arbetarklassen kan på sikt vara förlorad för vänstern. Detta påminner om hur republikanerna i USA vann över arbetarväljare under Reagan-åren.
Den tredje vägen var på sin tid ett sätt att ladda socialdemokratin med ny energi. För åren efter kommunismens fall 1989 blev det först inget socialdemokratiskt segertåg. Vilket många trodde. Men tredje vägen var i alla fall ett framgångsrikt koncept under några år i slutet av 1990-talet. Men hade sina klara begränsningar, framför allt att globaliseringen och avregleringarna togs för givna. Nu är den tredje vägens epok över. Slutpunkten blir när Labour röstas bort från 10 Downing Street i maj nästa år. Framtidens väg kan bara skönjas som konturer av ett framtida projekt. En central uppgift handlar om att bädda in kapitalismen i samhället.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
