Tre år efter den egyptiska revolutionen är den egyptiska vänstern delad. Har den egyptiska revolutionen nått sin slutstation eller kommer de närmaste dagarna att erbjuda överraskande nya vägar framåt, undrar religionsforskaren Sameh Egyptson.
När jag var politiskt aktiv i Egypten under 1980-talet delades vänstermarxisterna i två delar som anklagade varandra för förräderi.
Den första falangen ansåg sig själva vara marxister som stödde den nationella borgarklassen. Kapitalismen i Egypten är inte anpassad för att arbetarklassen ska kunna styra industrin och ekonomin med syfte att utmana världsimperialismen, tycker de.
Enligt denna grupp riskerar Egypten att falla i fascisternas händer på samma sätt som i Tyskland och i Italien efter första världskriget, och i moderna tider, i Iran.
Därför anser de att socialisterna måste stödja liberalerna, för att landet ska kunna styras med nationellt intresse i syfte att skydda marknaden, samt arbetarklassen, från världsimperialism.
De revolutionära socialisterna kallar sig för ”trotskister”. De tror på den eviga revolutionen och kämpar för att den borgerliga staten ska falla genom revolution. Konflikten suddades ut efter Hosni Mubaraks fall när båda falangerna ansåg att staten allierade sig med fascisterna och islamisterna.
Tillsammans allierade de sig med militären för att avsätta Egyptens tidigare president Muhammad Mursi.
Det egyptiska kommunistiska partiet upplöstes 1959 och anslöt sig till Nassers parti men återbildade sig under Sadats tid. Partiet och deras allierade stödde Mubaraks regering till sista stund.
För några dagar sedan, inför folkomröstningen med den nya konstitutionen, blossade konflikten mellan de politiska falangerna upp på nytt.
De revolutionära socialisterna bojkottade folkomröstningen och anklagade de egyptiska socialisterna för att stödja en militärdiktatur.
Svaret på kritiken kom från Rafaat al-Said, ideologen som satt i fängelse under Nassers tid, och som senare blev partisekreterare och ordförande för Tagamo‘-partiet, även kallad alliansen för de socialistiska progressiva. Han anklagade den revolutionära falangen i en tidningsartikel, den 7 december 2013, för förräderi och ifrågasatte deras motstånd mot den nya konstitutionen.
Han betraktade deras motstånd som ett stöd för fascisternas mål att komma tillbaka till makten. Han påminde dem om att deras ”helgon Trotskij” hjälpte nazisterna i kriget mot Sovjet.
I morgon, 25 januari, är det den tredje årsdagen efter den egyptiska revolutionen. De revolutionära socialisterna kallar till stora protester mot den nuvarande militärstödda regeringen.
Den egyptiska politiska kartan är i dag delad i tre fronter, på samma sätt som den var inför revolutionen för tre år sedan. Alla stödjer inte protesterna.
Den första politiska fronten stödjer inte protesterna. De är anhängare av den finansiell-byråkratiska eliten och militären som tidigare organiserades i Mubaraks regeringsparti NDP.
De kallas “den djupa staten” efter den turkiska modellen och anser att hela revolutionen är en komplott mot den egyptiska staten.
Den andra fronten är de sekulära demokratiska krafterna som vill skapa ett demokratiskt samhälle efter en västeuropeisk modell. Denna front delas i sin tur i två falanger. Det finns olika viljor.
De sekulära politiska partierna vill genom reformer föra dialog med militären och ”den djupa staten”. De revolutionära vill skapa förändring genom att döma ut det gamla systemet och militärens inflytande på politik och ekonomi för att skapa ett helt nytt demokratiskt system.
Den första falangen kommer att demonstrera till stöd för regeringen, som inrikesministern uppmanar till, medan den andra kommer att demonstrera mot.
På den tredje fronten finns islamisterna som vill skapa en islamistisk stat. Men även islamisterna är delade i två falanger.
Muslimska brödraskapet, som har sitt stöd från Qatar och Turkiet, har också dialog med USA för att säkerställa sina intressen.
Den andra falangen är den rivaliserande islamistiska al-Daawa al-Salafiya som skapade ett parti, al-Nour, efter revolutionen och har sitt finansiella stöd från gulfstaterna – framför allt från Saudiarabien.
Brödraskapet kommer att demonstrera för att president Mursi ska återinsättas på presidentposten. De kommer säkerligen att använda våld eftersom de hoppas få makten och gripa alla som var inblandade i kuppen mot Mursi. Salafisterna kommer att bojkotta demonstrationerna helt.
När demokratiaktivisterna ställde sig på Tahrirtorget den 25 januari 2011 anklagades de av alla andra fronter för att vara förrädare som finansierades av västmakten genom ideella föreningar.
När folket anslöt sig till dem kom islamisterna med. När Mubarak föll allierade sig ”den djupa staten” och militären med islamisterna.
Har den egyptiska revolutionen nått sin slutstation eller kommer de närmaste dagarna att erbjuda överraskande nya vägar framåt?
Jag råder alla som är intresserade att titta på den Oscarnominerade dokumentären “The Square” för att få inblick i vad som har hänt de senaste tre åren i Egypten.
Sameh Egyptson,
Chef för Swedish Culture Center i Kairo och religionsforskare vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
