För 20 år sedan skrev jag ett politiskt reportage till SAS-tidningen Upp & ner, vilket medförde att jag fick lyssna till en intern diskussion i Mufs ledning. Diskussionen var nog en smula arrangerad för mina öron. Men ändå. Ulf Kristersson var en öppen och okonventionell Muf-ordförande. Om än svårartat nyliberal.
Jag minns särskilt en kille från Täby som muttrade i ett hörn. Han lät lite som Percy Nilegård. Hans inlägg var kritiska på ett sofistikerat sätt, likt inlindade nålstick. I dag vet vi att de var ämnade för just Kristersson – och killen ifråga hette Fredrik Reinfeldt. 1993 utmanade han Kristersson om ordförandeposten och vann omröstningen på Muf-stämman i Lycksele med ynka tre rösters marginal. Resan mot Rosenbad var inledd.
Reinfeldt är en skicklig maktpolitiker. Att utmanövrera Kristersson var i sig en machiavellisk prestation. Vägen till partiledarskapet var inte heller spikrak. Carl Bildt placerade honom i sitt stora kylskåp. Ändå blev han partiledare och statsminister.
Två segerval senare håller Reinfeldts koalitionsbygge på att krackelera. De tre mindre partierna krymper. M har fördubblat sitt stöd och dominerar borgerligheten. KD är på väg ur i riksdagen och behandlas som borgerlighetens svarta, aparta får. C efterlyser en nyliberal politik på sin kant. Jan Björklund kör sitt eget egorace.
Att vara politiker på högsta nivå är påfrestande. På M-mötet i helgen påpekade Reinfeldt att Tage Erlander var statsminister i 23 år. Var det en förhoppning? Makt är beroendeframkallande. Men den som läst Erlanders dagböcker vet vilka kval han genomlevde med trilskande partivänner, interna misshälligheter och bångstyriga oppositionspolitiker. Och i dag är tempot rejält uppskruvat.
En lång rad debattörer efterlyser radikalare borgerliga tag. Men Reinfeldt har vunnit två val på att ge intryck av att förvalta en socialdemokratisk tradition. De gamla Moderaterna höll sig på sin högerkant. När de rödgröna under förra mandatperioden presenterade sin politik la sig Reinfeldt så nära som möjligt. När försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen försvann ur fokus hämtade Reinfeldt tillbaka de väljare som i början av mandatperioden övergav Moderaterna. Lätt fånget, lätt förgånget.
Allt detta vet M fullt väl. Om de skulle gå till val på Annie Lööfs politik begär de i praktiken ”walk over”. Därför försöker Per Schlingmann göra den svenska modellen moderat. Partisekreterare Sofia Arkelsten hävdar att M drev igenom den allmänna rösträtten och hoppas att ingen minns att partiet motarbetade demokratin. Men samtidigt skakar det i den borgerliga regeringens fogar. M söker parallellt efter en räddningsplanka och hoppas att MP ska vara redo efter nästa val.
2006 vann Reinfeldt mot en trött Göran Persson, som mest påminde om en gammal cirkushäst. Mona Sahlin lyckades aldrig axla statsmannamanteln. Men Stefan Löfven är en motståndare av en annan kaliber. Den borgerliga nervositeten är inte obefogad. Reinfeldt kan mycket väl själv sitta vid sidan om cirkusmanegen efter nästa val. I så fall kommer han säkert sitta och muttra.
Ungefär som den där gången för 20 år sedan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
