Marocko har i fyra decennier ockuperat Västsahara, en fredlig lösning är fortfarande möjlig. Ett svenskt erkännande av Västsahara är en signal till omvärlden som nu behövs mer än någonsin.
Johan Büser (S) har helt rätt när han skriver ”ett erkännande av Västsahara som en fri och självständig stat skulle ge en mycket viktig signal till omvärlden om stöd för ett helt folk och hopp om fler steg i riktning mot en lösning”.
Det är mycket positivt att en socialdemokratisk riksdagsledamot aktivt, med både maratonlöpning i öknen och ord, argumenterar för ett erkännande av Västsahara. Nu har vi möjligheten. Riksdagen tog, som Büser påpekar, beslut om detta år 2012 men högerregeringen brydde sig inte om det. Då röstade S och MP för ett erkännande. Nu kan man verkställa det!
Det är viktigt att Sverige och EU agerar när en stat förbryter sig mot folkrätten. Ta situationen i Ukraina. Ryssland bryter mot folkrätten. Det finns inga förmildrande omständigheter för annekteringen av Krim. EU svarade med handelssanktioner. Det är bra, men varför är inte EU konsekventa?
Marocko har i fyra decennier ockuperat Västsahara i strid med folkrätten. FN har klargjort att Västsahara är Afrikas sista koloni. Befrielserörelsen Polisario bedrev väpnad kamp mot Marockos armé i sexton år. År 1991 framförhandlades en vapenvila av FN mot löftet om en folkomröstning där västsaharierna skulle få bestämma sin egen framtid. Trots att Marocko inte genomfört folkomröstningen, agerar inte EU.
Tvärtom utvecklas handelsförbindelserna med Marocko. EU-kommissionen väljer att lyssna till ockupanterna och transnationella företag som vill ha Västsaharas naturrikedomar.
Ett exempel är det amerikanska oljebolaget Kosmos Energy som ska borra efter olja i havet utanför staden Boujdour i Västsahara. Bolaget har fått licens av Marockos statliga oljebolag ONHYM. FNs dåvarande rättschef, Hans Corell, sa i ett rättsutlåtande år 2002 att undersökning och utvinning i detta icke-självstyrande område, utan tillstånd från det västsahariska folket och utan att det gynnar dem, är emot internationell lag. Polisario Front, som är Västsaharas legitime representant, har med kraft fördömt de planerade borrningarna av olja. Rättsläget är alltså glasklart.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström har i ett skriftligt svar i riksdagen klargjort att ”Marocko inte har rätt att utnyttja de ändliga naturresurser som finns i Västsahara utan hänsyn till västsahariernas vilja”. Det är bra, men när det gäller EU skriver Wallström: ”inom ramen för EU:s associeringsavtal med Marocko sker en kontinuerlig dialog om utvecklingen i Västsahara.”
Problemet är att den dialogen inte lett till en lösning. EU-parlamentariker har till och med vägrats besöka Västsahara, senast år 2013 stoppades till exempel vår nuvarande biståndsminister Isabella Lövin. Men EU inför inte några sanktioner.
Efter 20 års fredligt arbete utan framgång finns inom Polisario en växande grupp som vill återuppta den väpnade kampen. Misslyckandet kan inte skyllas på Polisario. Det är Marocko som vägrat genomföra folkomröstningen. Men en fredlig lösning är fortfarande möjlig.
Ett svenskt erkännande av Västsahara är en signal till omvärlden som nu behövs mer än någonsin.
Lotta Johnsson Fornave, riksdagsledamot (V)
Malin Björk, EU-parlamentariker (V)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
