Internationella handelsavtal behövs, men de måste gå hand i hand med en politik för bättre miljö, förstärkt arbetsrätt och fördjupad demokrati, skriver Europaparlamentarikern.
Just innan Ann Linde i förra veckan reste till Bratislava för EU:s handelsministermöte om handelsavtalet mellan EU och Kanada, CETA, påstod hon att »det förekommer fullständigt horribla lögner i den debatt som nu pågår«.
Vem är den socialdemokratiska handelsministern anklagar? Är det den nyliberala högern, känd för sin bristande respekt för arbetares rättigheter, som far med lögn? Eller är det de transnationella företagen, kända för sin skatteflykt? Nej. För i debatten om handelsavtalen TTIP (mellan USA och EU) och CETA står Ann Linde på samma sida som den nyliberala högern och de stora transnationella företagen.
Det är i stället betydelsefulla svenska folkrörelser som Ann Linde angriper. Det är några av Sveriges viktigaste och tyngsta fackföreningar, som Seko och Kommunal, liksom miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Greenpeace som är lögnare. Också den Europeiska fackliga konfederationen, ETUC (där LO ingår) och dess systerorganisation Canadanian Labour Congress är enligt Ann Linde lögnare. Jag får väl anta att hon också räknar in mig och andra progressiva politiker som försvarar demokratin i lögnhalsgruppen.
Låt oss göra klart att från första stund har handelsavtalen TTIP och CETA varit de stora, transnationella företagens önskan. Det är dessa företag som uppvaktat och styrt EU-kommissionen i frågan om handelsavtalen. I båda avtal finns förslag som ska garantera storbolagen särskild insyn i förberedandet av nya lagförslag. Med så kallad regleringssamverkan ska »handelshinder« kunna motverkas redan innan lag har stiftats. I denna förståelse kan både miljö, klimat- och arbetsrättslagstiftning ses som handelshinder. Man litar inte heller på att EU, USA och Kanada är rättsstater som kan hantera eventuella konflikter i det egna domstolsväsendet. Därför föreslås att specialdomstolar inrättas för att storföretagen ska kunna stämma stater om demokratiskt fattade beslut anses ha påverkat det egna företagets vinster negativt.
Denna typ av specialdomstol för storföretag finns redan i andra handelsavtal, som till exempel NAFTA, mellan USA, Kanada och Mexiko. Många storföretag har stämt stater på enorma belopp. Exempelvis stämdes Kanada av företaget Lone Pine på 250 miljoner dollar efter att en folkomröstning i Quebec beslutat att miljökonsekvenserna av siffergasutvinning ska utredas innan Lone Pine ges något tillstånd.
I ett gemensamt debattinlägg skrev Greenpeace och Naturskyddsföreningen att »det är dags att sluta beskriva TTIP som ett handelsavtal. I själva verket är det ett avtal som påverkar hur våra samhällen stiftar lagar om allt från miljöskydd till finansmarknad«.
Det borde stämma till eftertanke för många socialdemokrater när deras egen handelsminister står på samma sida som högern och de transnationella företagen och kastar ut grova anklagelser mot seriösa fackliga och folkliga rörelser i Sverige och Europa.
Men kanske är Ann Linde stressad. Till skillnad från den svenska regeringens okritiska skönmålning av TTIP har den tyska, franska och flera andra regeringar – företrädesvis socialdemokratiska – sagt att TTIP-förhandlingarna måste stoppas. Och det folkliga motståndet växer inom EU. För ett par veckor sedan demonstrerade hundratusentals människor runt om i Europa mot TTIP och CETA. Och det var just tack vare omfattande folkliga motståndet som liknande odemokratiska handelsavtal, specialskrivna för storföretagen, stoppats tidigare: MAI-avtalet 1998 och ACTA-avtalet 2012.
Vi ska göra allt för att också detta storföretagsavtal stoppas. Internationella handelsavtal behövs, men de måste gå hand i hand med en politik för bättre miljö, förstärkt arbetsrätt och fördjupad demokrati.
Malin Björk (V), Europaparlamentariker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
