Om EU-kommissionens nya ordförande Jean-Claude Juncker får fritt spelrum – och talet om en jämställd kommission bara blir luft – riskerar vi att se ett djupt och isande bakslag för jämställdheten i EU.
Årets val till Europaparlamentet var annorlunda. De stora politiska grupperna valde för första gången att tolka en passage i Lissabonfördraget som att EU-kommissionens ordförande ska utses av Europaparlamentet. Dessutom att denne borde tillhöra den största partigruppen.
I praktiken gav detta oss endast två kandidater. Socialdemokraternas Martin Schultz och de konservativas Jean-Claude Juncker. Eftersom de konservativa fick 29 fler platser i EU-parlamentet gick positionen till Juncker. Ett val som i bästa fall kan beskrivas som ett bakslag för alla som hoppats på en ny inriktning för Europa och ett bottennapp för den feministiska rörelsen.
Juncker har försökt påskina att han kämpar för jämställdhet eftersom han pliktskyldigt har försökt pressa medlemsstaternas regeringar till att utse kvinnor till EU-kommissionärer. Röster höjs också, till och med från höger, om att det måste bli en jämställd kommission.
Det finns nu två problem. För det första har Junckers löften om tyngre portföljer till kvinnliga kommissionärer hittills varit fruktlösa. Som det ser ut nu riskerar det i stället bli ännu färre kvinnor än under den tidigare ordföranden José Manuel Barrosos tid. Vi kommer alltså inte att få en jämställd kommission. Vi vet också att en majoritet av Europaparlamentet kommer böja sig och acceptera det, precis som de böjde sig och accepterade Juncker trots alla förbehåll.
Med en majoritet i parlamentet bakom sig behöver Juncker inte känna någon oro, och det vet han. EU-minister Birgitta Ohlssons liberala grupp i Europaparlamentet kommer vara de första att trycka på ja-knappen för förslaget till EU-kommissionen trots att den inte är jämställd. Hennes invändningar är bara luft.
Det andra problemet, som är mer överhängande, är att Juncker själv inte har något engagemang vad gäller jämställdhet. Jag ställde frågor till Juncker om våld mot kvinnor och jämställdhetsstrategi. Hans svar var nedslående för alla som vill se en progressiv jämställdhetspolitik.
Juncker menade att medan våld mot kvinnor är fruktansvärt så kan inte EU göra något. Fel. Den nu avgående kommissionen fått i uppgift av Europaparlamentet, vid flera tillfällen, att återkomma med en handlingsplan; detta efter initiativ av V:s tidigare EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson. Att skapa en ny jämställdhetsstrategi var han inte heller intresserad av.
I det läget måste vi börja avkräva löften om politisk handling, om ökade resurser och om att det feministiska arbetet stärks i sak och innehåll, genom konkreta åtaganden. Vi kan inte låta ytterligare tid gå där förslag om jämställda styrelser i företag blir det enda lagförslag på området, för om vi ska vara ärliga, hur många vanliga kvinnors liv förändras av det?
Bland annat bör en specifik EU-kommissionär utses för att arbeta med jämställdhetsfrågor, enbart! Allt fler röster höjs för att en sådan kommissionär ska tillsättas. Men om det inte ställs tydliga krav kommer det inte att ske.
Dessutom behöver vi ett tryck på EU-kommissionen att skapa en ny jämställdhetsstrategi. Samtidigt som FN utvärderar 20 år med Beijing-plattformen, bör EU göra likadant och utforma en ny, mer ambitiös jämställdhetsstrategi. Parlamentet måste också fortsätta kräva en plan för att motarbeta våld mot kvinnor, inklusive stöd till kvinnojourer, men dessutom styra om resurser till det arbetet.
Vi måste också ifrågasätta den gradvisa förflyttningen mot ett begränsat legalistiskt och individualistiskt antidiskrimineringsperspektiv. För detta allt mer dominerande perspektiv döljer maktförhållanden och saknar verktyg för ekonomisk och social rättvisa ur ett feministiskt perspektiv. Det är en farligt snäv väg för alla oss som tror på en feminism där rättigheter som en fungerande välfärd för alla, barnomsorg, äldreomsorg, och fördelningspolitik är en central del.
Det är på detta sätt parlamentet bör villkora sitt ja till den nya kommissionen vad gäller jämställdhetspolitiken.
Jag anser inte att EU-kommissionens arbete kan ses som demokratiskt, eller att det är där de stora samhällsförändringarna kommer att ske. De sker i verkligheten, lokalt, gränslöst och i nya gröna vänsterfeministiska rörelser.
Men om Juncker får fritt spelrum och talet om en jämställd kommission bara blir luft, riskerar vi att se ett djupt och isande bakslag för jämställdheten i EU.
Malin Björk, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
