Män slår för att de kan

Det finns några obestridliga fakta i världen. Kvinnor tjänar mindre pengar än män, kvinnor har mindre makt än män. Män står för den överväldigande majoriteten av våld mot kvinnor – och andra män.

Alla kvinnor som någon gång har vågat sig på det stillsamma påståendet att män som grupp har ett ansvar för att män slår, förtrycker och utnyttjar gruppen kvinnor vet vad som väntar. Blint hat, överfulla mejlkorgar och kommentarsfält. Innan internetåldern: Floder av handskrivna brev.
Samtidigt: Isande tystnad från annars talträngda, offentliga män.

När författaren Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad konstaterade att det förra året anmäldes 27 200 fall av mansvåld mot kvinnor, och att alla män har ansvar för detta, bröt helvetet lös. Förvånad skrev Lundberg ännu en text om reaktionerna, där han förutom att uppmanas att ”hålla käften” och ”passa sig jävligt noga” kallades både manshatare och judesvin (!).

Huruvida redaktionen för Sveriges Radios Tendens har utsatts för samma hat efter reportageserien om män som satt i system att ”importera” fruar från fattigare länder är okänt. I tre reportage skildrar Tendens hur de så kallade ”importfruarna” lever under många gånger miserabla förhållanden med män som med migrationsreglers hjälp fullkomligt kontrollerar dem.

Män som misshandlar dem och/eller behandlar dem som hushållerskor och sexleksaker för att sedan ”göra slut” lagom till dess att Migrationsverkets två-årsregel för uppehållstillstånd står för dörren. Det finns män som upprepat proceduren med fem till tio kvinnor, och kommit undan med det.

Svaret på varför män slår kvinnor och andra män, liksom nyckeln till varför vissa män har satt i system att hämta hem kvinnor från andra länder för att behandla dem som slavar, är detsamma i all sin vedervärdiga enkelhet: För att de kan. För att andra män ger sitt tysta medgivande, för att beteendet bara är andra sidan samhällsmyntet där män som grupp förtrycker gruppen kvinnor.

Så länge patriarkatet består hjälper inga lagar i världen mot själva grundproblemet.

Det är kanske att hoppas för mycket, för precis som Kristian Lundberg skriver har mansvåldet skrivits och skrikits om i årtionden utan förändring. Men kanske, kanske är just Lundbergs text och reaktionerna på den början till något nytt. För inte bara är författaren skoningslös när det kommer till sitt eget och andra mäns ansvar för våldet. Texten har fått ytterligare en man, författarförbundets ordförande Mats Söderlund, att ta upp stafettpinnen i samma tidning.

Att två män som påpekar det ständiga våldet mot kvinnor renderar en text som den här är en sorglig illustration över hur mycket förändringen behövs.