Därför väljer Sören, Lars, Stefan, Finn, Henrik och Christer regeringsmakten före antirasismen.
I dag röstas regeringens vårproposition igenom med passivt stöd av allianspartierna.
Men i förra veckan sällade sig tre före detta direktörer till decemberöverenskommelsens kritiker. Om alliansen inte regerades mer företagsvänligt med stöd av SD, så skulle Sveriges välstånd snart vara sämre än Mexikos, enligt de tre herrarna Sören Gyll, Lars V. Kylberg och Stefan Hanna.
Även herrarna Finn Bengtsson, Henrik Sundström och Christer Siwertsson inom moderatdistrikten Östergötland, Bohuslän och Jämtland, har lett kritiken mot decemberöverenskommelsen, liksom Dagens Industris och Svenska Dagbladets ledarsidor. Och 71 av 101 tillfrågade näringslivstoppar rapporteras vara kritiska, enligt DI:s enkät.
Är det bara jag som funderar på varför DÖ-kritikerna påfallande ofta tycks vara väletablerade män? Säkert finns också många kvinnor och minoritetspersoner som är kritiska mot DÖ, som Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl, men anförarna är ändå förvånansvärt ofta män med svenskklingande efternamn. Den kvinna som formellt leder Jämtlands moderater, Saila Quicklund, och som stödde sin partiledare Anna Kinberg Batras linje, blev till exempel överkörd av sin vice ordförande Christer Siwertsson.
Allianspartierna står i dag inför ett trilemma. Helst skulle de vilja ha både regeringsmakten, antirasismen och blockpolitiken. Men de inser att endast två av tre är möjliga. Det handlar om att prioritera. Vill de ha regeringsmakt och antirasism (det vill säga utestänga SD från makt), så måste de ge upp blockpolitiken. Vill de regera och ha blockpolitik, så måste de ge upp antirasismen. Vill de bevara antirasismen och blockpolitiken, så måste de avstå regeringsmakten.
Det är hedervärt att alliansen och Decemberöverenskommelsens frontfigur Anna Kinberg Batra väljer antirasismen, före regeringsmakten.
Men vad betyder det att just Sören, Lars, Stefan, Finn, Henrik och Christer prioriterar regeringsmakten före antirasismen? En teori skulle kunna vara att dessa väletablerade män med svenskklingande namn inte är de som skulle få det hetast om öronen om SD kom till makten. De ser därför inte hoten mot minoriteter.
En annan teori är att svenska ledare ofta rekryteras för sina egenskaper som uppgiftsorienterade pådrivande analytiska problemlösare. De prioriterar regeringsmakt – att snabbt ta sig från punkt A till B. Mellanmänskliga relationer hamnar på undantag.
Även detta talar för att de blundar för konsekvenserna för kvinnor, minoriteter och politiska motståndare med Sverigedemokraterna vid makten. Det vill säga de grupper som lätt kan utdefinieras som ”mindre svenska”. DÖ-kritikerna väljer att anamma Sverigedemokraternas uppfattning om demokrati som en fråga om fria val (en teknisk procedur), i stället för som respekt för minoriteter och mänskliga rättigheter (mellanmänskliga relationer).
I dag när den ekonomiska vårpropositionen röstas igenom och alliansens trilemma ställs på sin spets, har vi därför extra anledning att fira och berömma ledaren och antirasisten Anna Kinberg Batras principfasta hållning gentemot sina kritiker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
