Mångfald – inte big business

Regeringens presskonferens i går om skandalerna i äldrevården hade ett akut ärende som sorteras in under kategorin ”snabbfotad krishantering”. Att kalla det ett fulländat svar på kritiken mot Carema vore dock överdrivet. Upplägget är talande i sig. Regeringen hanterar inte Carema-komplexet som en brännhet politisk fråga, utan som en administrativ angelägenhet.

Den borgerliga strategin är att skylla på ”Svarte Petter”. I DN skrev Peter Wolodarski att fula fiskar som Carema ”riskerar att rasera utvecklingen” – det vill säga de senaste 20 årens förändring av den offentliga sektorn. Men det handlar inte om ett enskilt företags moraliska status, utan om ett grundläggande systemfel. Det finns privata företagare som agerar schysst. Problemet är att politikerna har riggat ett system som gör att privata företag kan agera som Carema.

Först måste vi skilja mellan vinst och profit. Det går inte att vara mot ”vinst” i största allmänhet. Många privata företag säljer produkter eller utför tjänster åt den offentliga sektorn och gör ”profit” åt sina ägare. Om det inte rör själva välfärdens kärna och om det finns konkurrens som pressar priserna åt oss skattebetalarna, behöver detta inte vara något problem. Tvärtom. Alla företag måste gå med vinst för att överleva. Men det finns företag – ideella företag, stiftelser – som inte har någon extern ägare som vill tjäna pengar. Dessa företag har andra drivkrafter. Överskotten stannar i och utvecklar verksamheten. De skapar vinst – men inte profit åt några aktieägare.

Ett problem med privata vinstdrivande företag med externa aktieägare som agerar i välfärden, är att proportionen mellan risk och profit är orimlig. På en privat varu- och tjänstemarknad tar ägarna risker och investerar i kapital, lokaler, anställer personal. Men i den offentliga sektorn är risken för ett privat företag mycket låg.

De riskkapitalister som investerar i välfärden tar inga risker. Behovet av att investera är ringa. När ett företag vinner en upphandling är verksamheten tryggad, åtminstone för en tid. Företaget har en trygg kund som betalar: skattebetalarna. Genom att effektivisera och spara på skolbibliotek, personal eller blöjbyten är det möjligt att höja vinsten. Med hjälp av bolag i andra länder beskattas inte heller vinsterna i Sverige, utan i ett skatteparadis på någon ö nära EU.

Den offentliga sektorn har alltid befunnit sig i skärningspunkten mellan offentligt, privat och folkrörelser. Missbruksvården har till stora delar drivits av ideella organisationer. Men nu lever vi en globaliserad ekonomi där välfärden blivit ”big business”. Detta ställer nya krav på politiken. Annars riskerar hela idén om den generella och likvärdiga välfärden att bryta samman. Och det kan gå snabbt.

Marknadsmekanismerna i själva produktionen av centrala välfärdstjänster har skapat helt fel signalsystem. Caremas policy för hur mycket en blöja ska väga innan den byts illustrerar dess yttersta konsekvens. Att kapa kostnaderna till varje pris kommer i första rummet. Profiten ska hållas uppe. Detta sänder inte bara fel signal, utan skapar även fel slags verksamhets- och organisationskulturer. Vi har skapat ett system som krymper utrymmet för den värdighet och medmänsklighet som ska ledsaga vården, skolan och omsorgen.

Försvarslinjen från både högern och stora delar av vänstern har länge varit att politikerna måste bli bättre på att upphandla, ställa krav på kvaliteten och utvärdera och kontrollera bättre. Att det skulle räcka är naivt. Bättre än att etablera ett enormt kontrollkommissariat vore att sända rätt signaler till de som ska utföra välfärdens kärnverksamhet.

I Sverige har pendeln svängt från planmässig styrning av den offentliga sektorn till dagens ”vilda västern”. Det finns ett alternativ. Bejaka mångfald, men i själva utförandet av välfärdens kärna ska alternativen till det offentliga vara olika former av ideella föreningar, stiftelser eller andra non profit-organisationer.