Nej, månggifte är varken »nytt eller spännande«. Och förmågan att älska fler personer på samma gång är inte detsamma som månggifte, som ur ett rent likabehandlingsperspektiv är förkastligt. skriver den feministiske debattören Jonas Lundgren.
Den senaste tiden har det funnits en omfattande debatt i pressen om frågan om månggifte. Dels har debatten utgått ifrån rapporteringen om den man i Nacka kommun utanför Stockholm som hade tre fruar och därför av kommunen tilldelats tre lägenheter, dels har den handlat om den uppmärksammade barnboken Farfar har fyra fruar av Oscar Trimbel.
En av dem som gett sig in i diskussionen är Ulla Lundegård i Expressen. I en debattartikel resonerar Lundegård på ett sätt som på ett aningslöst sätt exotifierar och bagatelliserar månggifte som något nytt och spännande.
Artikeln hade från början rubriken Varför är det så hemskt att mannen har tre fruar. Rubriken ändrades senare till Har vi svenskar själva rent mjöl i påsen?
Att kritisera kärnfamiljen och ha en politisk vilja att öppna upp för nya familjekonstellationer är positivt. Kritik mot tvåsamhetsnormen som ett patriarkalt påfund är i grunden något positivt.
I debatten är det också viktigt att hålla ordning på begreppen. Polygami (månggifte) är inte detsamma som polyamori (förmågan att älska fler personer på en och samma gång).
Kritik mot tvåsamhetsnormen som ett patriarkalt påfund är i grunden något positivt.
Debatten har allt mer kommit att handla om att utmåla traditionella tvåsamma äktenskap som något tråkigt och antifeministiskt och kritik av månggifte som något rasistiskt och bakåtsträvande.
Detta är verkligen ett effektivt sätt att cykla vilse i identitetspolitikens och kulturrelativismens halsbrytande labyrinter.
Genom att normalisera månggifte genom barnböcker eller genom att utmåla kritik mot månggifte som rasism bortser man från det faktum att månggiftet som fenomen är sprunget ur en djupt patriarkal tradition.
Vi bör minnas hur det månggifte vi idag ser i Sverige ser ut och hur det uppkommit.
I Sverige kan man bara ingå ett juridiskt äktenskap. Det innebär att om en man har tre fruar är det bara en av dem som omfattas av det juridiska skydd som äktenskapet medför.
Resterande fruar är alltså inte mannens fruar i statens ögon. Det finns många historiska och etnologiska uppfattningar om månggiftets uppkomst och orsaker, därför tänker jag inte ge mig in på detta.
Månggiftet som fenomen är sprunget ur en djupt patriarkal tradition
Däremot kan man konstatera att det inom en del kulturer och trosuppfattningar är accepterat för en man att ha flera fruar. Det är dock aldrig tillåtet för en kvinna inom dessa sammanhang att ha flera män.
Ur ett rent likabehandlingsperspektiv är det alltså förkastligt. De kulturer, samhällen och trosuppfattningar som accepterar månggifte är inte heller några föredömen ur ett jämställdhetsperspektiv, snarare tvärtom.
I dessa sammanhang praktiseras för övrigt också tvångs- och resonemangsäktenskap vilket gör att kvinnornas fria vilja till att ingå äktenskap inte kan tas för given.
Vill vi slå vakt om de landvinningar som den feministiska rörelsen har gjort i Sverige under de senaste hundra åren bör vi se över det juridiska kring alternativa familjekonstellationer men absolut inte acceptera månggifte i den traditionella mening som det nu talas om.
Att rulla tillbaka feministiska landvinningar i acceptansens namn är oacceptabelt.
Jonas Lundgren är sekulär-feministisk debattör och politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Huddinge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
