Fredagskrönikan Omvärlden måste rikta starkare sanktioner mot Iran. Och vi måste våga hålla fast vid dem. Någon annan slutsats är inte rimlig efter de senaste veckornas protester och besinningslösa våld från den iranska regimens sida.
Jag minns de jag träffade i Iran för drygt ett decennium sedan, vid mitt enda besök i landet så här långt.
Det var i Teheran. På många sätt en mycket modern stad. En välutbildad befolkning. Moderna yrken. Restauranger. Gatuliv.
Och så detta förtryck.
Kvinnorna jag intervjuade berättade om sitt dubbelliv. Hemma och med vänner gick de inte att skilja från kvinnor i samma ålder i vilken stad som helst i världen. Men så snart de klev utanför dörren var de tvungna att anpassa sig. Täcka håret. Inte röra sig tillsammans med sin pojkvän eller någon manlig kompis. Hela tiden se upp för moralpolisen.
att förklara dagens missnöje med CIA är förstås rent löjeväckande
Det var oändligt fascinerande att höra deras berättelser, och hur de använde humorn för att beskriva det absurda i allting utan att duka under av bitterhet.
Och gång på gång har de protesterat. Mot regimens närmast patologiska fixering vid just kvinnor. Mot diktaturen.
Den senaste folkliga protesten är bara en i raden. Redan direkt efter revolutionen 1979, på internationella kvinnodagen den 8 mars, demonstrerade kvinnor på gatorna i Teheran mot vad som då bara var ett hot om kvinnofientliga restriktioner.
1999, då landet genomgick en snabbt övergående period av reformer, utbröt stora protester mot det politiska systemet. Svaret blev våld tills revolten var kväst.
Sedan kom 2009, efter det riggade presidentvalet. Den gången var demonstrationerna ännu bredare, i det som senare kom att kallas den gröna revolutionen, som förebådade upproren över hela arabvärlden några år senare.
Även den gången krossades drömmarna av säkerhetsstyrkorna.
Samma sak 2019. Ett brett missnöje, demonstrationer över hela landet, sedan brutalt våld.
Häromdagen anklagade landets högsta ledare, ayatollah Khamenei, CIA och Israel för att ligga bakom oroligheterna.
Det brukar låta så. Alla regimer har ett intresse av att hitta en extern fiendebild när de möts av intern opposition. Egentligen är alla nöjda. Om det inte vore för alla amerikanska agenter.
Historiskt har Khamenei en poäng. USA:s stöd till shahen ledde till störtandet av den demokratiskt valde Mossadeg 1953, och till diktaturen fram till revolutionen 79.
Men att förklara dagens missnöje med CIA är förstås rent löjeväckande.
Det fattar alla som varit i Iran.
Det fattar alla som har en hjärna att tänka med.
Människor i Iran vill vara en del av en modern värld. De är trötta på förbud och restriktioner. Trötta på en regim som snart bara har våldsapparaten kvar att luta sig emot.
Och just där måste omvärlden reagera. Med skarpare sanktioner, som inte bör släppas förrän det finns bevis för en substantiell förändring av systemet. Tidigare har sanktioner införts efter att protester slagits ned med våld, för att sedan lätta igen utan att något förändrats i grunden.
Det måste vara slut på det nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
