ledare Egentligen är det en djupt missvisande titel. Borde inte Dan Reeds fyratimmarsdokumentär om männen som påstår att Michael Jackson förgrep sig på dem när de var barn egentligen heta ”Never leaving Neverland”?
Det är ju en berättelse om sår som aldrig läks, om hur det förflutna fortsätter att upprepa sig, om att vissa saker som går sönder aldrig går att laga.
Som alla andra just nu ser jag Leaving Neverland (SVT Play). Den får mig att drömma mardrömmar. Inte bara för att scenerna där vittnena Wade Robson och James Safechuck berättar om de grövsta övergreppen är så pornografiskt detaljerade, utan för att berättarperspektivet är så ensidigt, nästan klaustrofobiskt, och därför väldigt effektivt.
I en krönika i DN skriver Johan Croneman kritiskt om att Dan Reed manipulerar tittarna genom sitt omsorgsfulla arbete med dramaturgi och klippning, men vilken filmregissör gör inte det? Rent journalistiskt finns det förstås inte så mycket att gå på, bara de här två männen. Ingen annan vill prata och Jackson-världen – som omsätter miljarder – slår tillbaka med kraften hos en mördarmaskin.
Alla som går att köpa, köps och alla som går att hota, hotas till tystnad.
Därför tycker jag egentligen inte att den viktigaste frågan är om regissören berättar ”sanningen”.
I brist på andra källor arbetar Reed med att fördjupa Safechucks och Reeds utsagor. Han intervjuar deras föräldrar, syskon och fruar. Han tar oss med på en resa till ranchen Neverland och attraktionerna där. Vi får se godiset i kulörta förpackningar, poolerna, de exotiska djuren, nöjesparken och sängen där övergreppen sägs ha ägt rum. Långsamt dras tumskruven åt och oron i magen börjar växa. Är Michael Jackson en trasig men snäll sagofarbror som ger fattiga pojkar karriärmöjligheter och chansen till ett bättre liv? En stormrik socialvårdare? En gynnare av ung talang? Eller ett psykopatiskt monster?
Mest upprörd blir jag över mammornas roll i det hela. Jag har svårt att tro att de talar sanning när de påstår att de aldrig förstod vad som pågick. De lämnade bort sina små lågstadiekillar till en främmande och enligt alla vittnesbörd superexcentrisk miljardär och lät dem sova i den här vuxne mannens säng, ibland flera månader i sträck. Det är i sig ett exempel på vanvård och på hur utnyttjande av barn kan se ut i ett land med så gigantiska klassklyftor som USA. Det sägs aldrig rätt ut i dokumentären, men duggar tätt av antydningar om att Jackson kompenserar mammorna ekonomiskt. Han betalar deras resor, fixar lägenheter, köper bilar och karriärer åt sina ”pojkar” när de blir könsmogna och förlorar sin sexuella attraktionsförmåga.
Därför tycker jag egentligen inte att den viktigaste frågan är om regissören Dan Reed berättar ”sanningen” – eller om han tvärtom, som Croneman menar, uppträder som åklagare i en skickligt iscensatt, medial rättegång.
Mäns övergrepp mot pojkar och andra män förblir det största tabut, det som ingen av oss vill prata om. Det handlar förstås om mansrollen, att män och pojkar inte får vara sårbara, men också om maktstrukturer som vi gärna blundar för.
Tack vare sin stjärnstatus och osannolika förmögenhet kunde Michael Jackson agera som en sorts medeltida feodalherre. Inför makten och strålglansen hos dagens superrika står vanliga människor rättslösa. Det gäller i synnerhet barnen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
