Mänsklighetens öde är kosmopolitiskt

I Botkyrka talas ungefär 100 olika språk. Det bör framkalla trygghet. Världen är nära och vi lever inbäddade i den.

Många svenskar har minnen av hur de bestraffades när de talade andra språk än svenska på skolgården. Under några märkliga decennier uppfattades flerspråkighet som ett hot mot staten. Det har äntligen förändrats. Några språk har fått status som minoritetsspråk. Andra har genom migration, arbetsliv och turism blivit självklara inslag i samhällslivet. Europas storstäder har återgått till sina gamla flerspråkiga normaltillstånd.

Men språkmyllret framkallar fortfarande rädsla, misstänksamhet och fientlighet. För några år sedan försökte en holländsk stad förbjuda ”främmande” språk på offentlig plats. Säkert längtar många svenskar efter liknande renhetsregler. Det är svårt att förstå. Att varje dag höra många språk borde framkalla trygghet: Världen är nära och alla lever inbäddade i den.

New York har alltid fungerat som starkt lysande symbol för den flerspråkiga staden. I dag talar 50 procent av alla newyorkare ett annat hemspråk än engelska. Ännu fler växlar språk när de besöker far- och morföräldrar.

I senaste numret av den amerikanska litterära tidskriften n+1 berättar språkvetaren Ross Perlin om sitt frivilliga arbete för The Endangered Language Association (ELA) i New York. De arbetar med att dokumentera hotade språk, som shughni, amuzgo och purhepecha.

Förr åkte forskarna till avlägsna platser. Nu letar de i Brooklyn, Queens och Bronx. ELA har utvecklat ett finmaskigt kontaktnät för tips. Perlin beskriver hur många hemspråk lever tillbakadraget, nästan hemliga liv, i kök och frisörsalonger. ”Varje språk är ett sofistikerat och oersättligt arkiv för både en värld och en världsbild”, skriver han. Det är omöjligt att inte bli fascinerad.

Det finns ungefär 7 000 språk kvar i världen. 800 av dem talas i New York. Jag gör en snabb koll med Botkyrka i södra Storstockholm. Det är den enda kommunen i Sverige där en majoritet av befolkningen (53 procent) har så kallad invandrarbakgrund — men den kommer snart följas av fler.

I Botkyrka talas ungefär 100 olika språk på 88 000 invånare. Det gör den mer intensivt flerspråkig än New York.

Jag bor i Huddinge — granne med Botkyrka — och har åkt pendeltåg hela livet. När jag började mitt första arbete 1978 talades bara svenska i vagnarna. Ibland kunde man höra dämpad spanska eller turkiska mellan hukande äldre män.

I dag är tågen ett glatt och frimodigt virrvarr av en massa språk. Från gatan i vårt radhusområde hörs också fler och fler språk jag inte förstår. Det har blivit min känsla av ”att vara hemma”. För några år sedan skrev den snart nittioåriga sociologen Zygmunt Bauman att det kosmopolitiska är mänsklighetens öde. Bara massivt våld kan ändra det.

Perlin påpekar att forskning visat hur flerspråkighet är bra för både människor och samhällen. Den verkar öka både barns kognitiva förmåga och deras empati. I några svenska skolor, bland annat i Botkyrka, har man börjat ge nyanlända tvåspråkig matteundervisning. Barnen verkar då lära sig snabbare — kanske även svenska.

Men migration och globalisering är paradoxala processer. Samtidigt som storstäder blir flerspråkiga vittnar de om den stora likriktningen. De små språken dukar under. De dominanta vinner: engelska, spanska, kinesiska, bengali, hausa och andra. Det är en pågående mänsklig utarmning.

Från en persisk butiksägare fick Ross Perlin tips om en ensam man i en förort som fortfarande talade judeo-kashani. Det är ett språk som försvann från Iran med olika flyktvågor, först under shahen och sedan efter revolutionen 1979, och som nu anses utdött. Det finns inga bevarade inspelningar.

Perlin besökte honom tillsammans med en exiliransk språkforskare. De tryckte på inspelningsknappen. Mannen talade. Ett utplånat universum flimrade till.