Marcus Priftis: Är papporna odugliga?

För de pappor som på allvar vill vara jämställda och närvarande fäder blir det förnedrande att knappt förväntas kunna packa en skötväska. Pappor borde mötas av samma förväntningar som mammor.

Den senaste månaden har en ansenlig del av genusdebatten handlat om mer eller mindre kända män som kommit ut som feminister på grund av att de har döttrar. Deras känslomässigt laddade texter har fått enorm spridning och mötts av många gillanden, men också av skarp kritik: Vad är detta att jubla åt? Är inte det samma sak som kvinnor har sagt i decennier, och mötts av hatattacker och förlöjliganden?

Frågan om de skrivande männens feministiska legitimitet får någon annan avgöra. Men det var knappast någon slump att det var just i egenskap av pappor de uttalade sig – och hyllades. Principen att vilja dela ut tapperhetsmedalj till män som gör samma sak som (eller en bråkdel av) det kvinnor gör obemärkt, är sällan så giltig som just när det kommer till föräldraskap.

Män och kvinnor är föräldrar på olika villkor. Medan en kvinna förväntas göra allt och lite till för att inte stämplas som ”dålig mor” av omgivningen eller det egna samvetet, tycks samtiden vara så svältfödd på jämställda pappor att det kan räcka med att man kan trösta en gråtattack eller prioriterar dagishämtning före en pubrunda för att få stämpeln som fina farsan. En man som tar ett halvårs föräldraledighet och som omsorgsfullt struntar i disken och tvätten under hela den tiden – han är ju pappaledig, inte hushållsledig – kommer att firas som ett föredöme fastän han är långt från att leva jämställt. (Och hans sambo kommer att avkrävas tacksamhet.)

Är papporna alltså privilegierade? Nja, det beror på ens utgångspunkt. För den man som vill vara en jämställd, närvarande pappa är det snarast en nedlåtande klapp på huvudet att få beröm för att man kan packa en skötväska. Berömmet utgår nämligen från förutsättningen att barnets pappa i grund och botten är oduglig till att ta hand om det, och att den pappa som kan lista ut vad som är upp och ner på en body har överträffat sig själv.

”Berömmet” handlar alltså inte om att han är en bra förälder, utan om att han inte är fullständigt värdelös trots att han är man. Normen är den odugliga pappan. Det är ungefär som när man ”berömmer” en kvinnlig popmusiker eller fotbollsspelare genom att säga ”Du är bra för att vara tjej”.

Odugliga pappan-normen medför också en generell nedvärdering av det pappan tänker och tar sig för. Kvinnor – inte bara barnets mor och andra närstående, utan även grannar och kollegor och främlingar på bussen – förväntas veta bättre om allt från barnets klädsel till vilka stimuli som är ”nyttiga” respektive ”skadliga”. På samma sätt som män kan ta sig rätten att oombett kommentera kvinnors utseende, kan en kvinna när som helst ta sig rätten att döma ut en pappas omdöme och handlingar. Inte minst om det skulle bli separation och förhandlingar med familjerätten.

För all del finns gott om pappor som är tafatta, osäkra eller till och med lata. Men det som saknas dem är inte kapaciteten, utan vårt förtroende. Att ribban ligger på samma höjd som för mammorna, att vi ger dem samma utrymme och avkräver dem samma ansvar. I andra sammanhang är män kända för att lösa de problem de ställs inför, så varför inte här?

Det jämställda föräldraskapsidealet har mer än 40 år på nacken. 1970-talets tidiga pappapionjärer har fått barnbarn, och Försäkringskassans klassiska kampanj där Hoa-Hoa Dahlgren poserar med en besvärad bebis fyller 38 år i år. Vi borde ha kommit längre vid det här laget än att applådera varje gång en pappa gör minsta lilla i rätt riktning. Det är hög tid att börja betrakta pappor som riktiga föräldrar – med de krav och förväntningar som tillkommer sådana.

Marcus Priftis