Sverigedemokraterna är inte stora för att det finns för många invandrare i Sverige. De är stora för att vi har skapat ett samhälle där det är normalt och okej att sparka neråt.
Det oroande med debatten om Sverigedemokraternas storslam i valet är hur mycket som känns igen från 2010.
Någon rycker på axlarna och säger att det här är förväntat, läste ni inte opinionsundersökningarna? Någon annan ser fascismens framgång som en följd av en konflikt mellan stad och landsbygd. En tredje tycker att problemet är alla välmenande antirasister som pratar fint om mångfald men bara har vita kompisar. En fjärde är stolt över att hens kommun röstat in relativt få fascister, och en femte klandrar den fjärde för urban chauvinism och bubbelmentalitet. Snart pratar alla i mun på varandra.
Det är begripligt. Man skriver i affekt, för det finns starka känslor att bearbeta när var åttonde svensk lägger sin röst på ett rasistiskt enfrågeparti. Men tårarna torkar och ilskan lägger sig, och det är då man måste bestämma sig: hur tar vi fajten mot rasismen? Och det är där jag blir riktigt orolig. För vi har facit för 2010 års strategi: nästan allt som gjordes var åt helvete fel.
Jag vill aldrig mer se ett etablissemangsinitiativ för att bekämpa ett antietablissemangsparti. Jag vill inte se några statliga hashtaggar, inga kollektiva uppmaningar att ”rösta, så att inte rasisterna får inflytande”. Inga kampanjer med käcka kändisar som poserar för tolerans och inget mer självbelåtet predikande för de likasinnade i medelklassbubblan. Jag vill aldrig se någon överhet – politiker eller redaktörer eller vem som helst – hytta med fingret åt någon vars verklighet de inte är i närheten av att förstå. Det kommer bara att befästa just de klyftor vi vill bekämpa.
Framför allt vill jag aldrig se några kvällstidningskampanjer om hur jag ska rösta, och varför jag är ond om jag röstar fel. Det är obegripligt att de som tillverkar kampanjerna inte förstår att man inte kan stigmatisera någon till att sluta hata. Det är insiktslöst till idiotins gräns att tro att det finns en demokratisk kärna hos de 87 procent som inte röstade SD som gör oss till bättre människor än de 13 som gjorde det. Det är en exakt upprepning av rasismens logik: skiljelinjen mellan de goda VI och de dåliga DE, och VÅR rätt att trampa ner och sparka på DEM.
Sverigedemokraterna är inte stora för att det finns för många invandrare i Sverige, eller för att deras politiker är skickligare eller trovärdigare än de andra partiernas. De är stora för att vi har skapat ett samhälle där det är normalt och okej att sparka neråt. Arbetslösheten är de arbetslösas fel, sjukskrivna ska skärpa sig och förorterna är socialt utsatta för att det bor svartskallar där. Det är helt följdriktigt att göra syndabockar av dem som står allra lägst ner på stegen. Särskilt om man själv står näst lägst ner.
Kampen mot den parlamentariska rasismen är också en kamp mot de sociala klyftorna. Och här måste vänstern och högern gå skilda vägar. Visst behöver antirasismen vara en bred rörelse, men kan man inte bygga en gemensam socioekonomisk politik med någon kan man inte heller bygga en antirasistisk. En antirasism som formuleras av socialister och borgare gemensamt, kommer i bästa fall att stanna vid retoriskt fluff.
De vars hjärtan sitter till vänster måste antagligen också skilja på kampen mot den strukturella rasismen och den mot Sverigedemokraterna. Den som vill nå fram till en arbetarklass som känner sig övergiven av arbetarrörelsen kan inte använda samma tilltal och samma strategier som den som vill få till stånd en rättvis etnisk representation i medier och företagsledningar. Båda projekten är viktiga för att göra samhället jämlikt, men de måste se olika ut.
Hur ska man då nå fram till Sverigedemokraternas väljare och få dem att lägga en röst för ett samhälle för alla? Naturligtvis på samma sätt som med den andra antirasismen: genom att lyssna. Ta in deras verklighet och deras rädslor – och bygga en politik som adresserar dem.
Jag gissar att de innerst inne tycker att anställningstrygghet, socialförsäkringar och offentlig service är viktigare än flyktingar. Om det stämmer, finns det en politisk lärdom att ta.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
