Sällan har tidpunkten varit så gynnsam för en regering att ta ett kliv framåt i flyktingfrågan. Allt som krävs är lite initiativkraft.
Det största med den våg av medmänsklighet och solidaritet som sköljt över Sverige de senaste veckorna är hur alla är med. Hjälp till människor på flykt är inte längre bara en angelägenhet för vänsteraktivister och troende tanter, utan för hela Sverige.
Tiotusentals människor manifesterar för en bättre flyktingpolitik, skänker pengar, brer mackor, bäddar sängar, köper biljetter och skjutsar i sina bilar. Företag donerar mat och arbetskraft, polisen spelar in välkomstfilmer, Migrationsverket deklarerar att det här fixar vi. Till och med kungen är med på banan.
Bara inte regeringen. Den har gömt sig bakom EU.
Rent tekniskt är det antagligen korrekt att försöka lösa frågan på EU-nivå, och Stefan Löfven och Morgan Johansson gör säkert allt de kan för att med Angela Merkels hjälp tvinga fram ett bättre europeiskt agerande. Men ur ett demokratiskt perspektiv är det en riskabel approach.
För ju mer politiker kommer att låta som maktlösa administratörer av ett system, desto mindre anledning har vi att lita på dem. Vad är poängen med demokrati om politikerna vi väljer saknar makten att ändra på samhället?
Politik sades vara det möjligas konst. Men i teknokratins tidevarv har allt mer blivit omöjligt. Som om dagens system vore av Guds nåde, som om Dublinförordningen och transportörsansvaret vore fysikaliska lagar och inte politiska produkter utformade för att hålla flyktingar borta. Den teknokratiska resignationen är en självpåtagen maktlöshet, ett sätt att smita undan ansvaret.
För det behöver inte vara så svårt. Ett exempel är initiativet Refugee Air – ett par entreprenörer ställde sig frågan ”Varför flyger vi inte bara hit dem?” och satte sig sedan ner för att verkligen göra det.
Syftet med Refugee Air är att chartra ett flygplan och transportera flyktingar direkt från Jordanien eller Turkiet till Arlanda, bara för att visa att en bättre ordning är möjlig. Enligt den juridiska bedömning som Refugee Air tagit fram är det fullt lagligt att flyga hit asylsökande direkt från Mellanöstern – förutsatt att de söker asyl vid gränskontrollen.
Och plötsligt går det, trots transportörsansvaret. För den som likt en aktivist eller en entreprenör ställer sig frågan ”Vad gör vi åt det här?” finner andra svar än den som letar efter en paragraf att gömma sig under.
För om ett litet Refugee Air med ideellt arbete och insamlade pengar kan flyga ett plan från Jordanien till Sverige, vad skulle inte regeringen kunna göra? Att köra ner ett dussin Finlandsfärjor eller ta fram Herculesplanen är det allra minsta. Att upphäva den redan överspelade Dublinförordningen och slopa visumtvånget för asylsökande kräver inte mycket mer.
Men EU då? Tja, i en tid då Ungern kan stänga inre gränser och hota genomresande med fängelsestraff är ett sådant här initiativ precis den knuff i rätt riktning som det europeiska samarbetet behöver. Därför att politik fortfarande är att vilja – det handlar bara om vad man vill.
Sällan har tidpunkten varit så gynnsam för en regering att ta ett kliv framåt i flyktingfrågan. Engagemanget är större än någonsin, stämningen i flyktingdebatten har vänt, från misstänksamhet till medmänsklighet. Allt som krävs är initiativkraften.
Att chartra hela Viking Line eller dela ut asylvisum vore ett sätt för Sverige att nå internationell ryktbarhet som moraliskt föredöme. Och ett sätt att försörja ett glest befolkat land med arbets- och skaparkraft. Men framför allt vore det ett kraftfullt svar på vad politiken i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet behöver: att göra sig själv relevant igen.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
