Myten om manligheten finns inte till för männens skull. Den är konstruerad för att männen ska stå i samhällsordningens tjänst.
Det är ett välkänt faktum att den man som konfronteras med någon form av manlighetskritik nästan alltid reagerar negativt. Antingen slår han ifrån sig, medger att det förvisso finns avigsidor hos manligheten men att det bara gäller andra män (glesbygdsbor, invandrare och fotbollssupportrar). Eller också går han i försvarsställning, och vägrar se kritiken som något annat än en personlig anklagelse mot honom själv.
Hur kommer det sig? För att det faktiskt är en anklagelse.
Den mest fundamentala kärnan i konstruktionen av manlighet är att män inte är, utan gör. Man föds inte till man, man gör sig till det. En man är en aktör och definieras endast av sina handlingar. Alla karaktärsegenskaper som kallas manliga är sådant man kan träna upp, och även de rent kroppsliga mansidealen är (med ett ståndaktigt undantag) något man förvärvar med enträget arbete.
I den här definitionen finns inget utrymme för att vara formad av sin livsmiljö. Den som låter drivas dit tidsandan och samhällsvindarna vill ha en, är raka motsatsen till den disciplinerade, målmedvetne mannen som kontrollerar både sitt känsloliv och sin omgivning. Den som bär på dysfunktionella beteendemönster eller skeva värderingar utan att själv ha tagit aktiv del i det är inte herre över sig själv, och är därför ingen riktig man.
Det går alltså inte att säga ”Det är inte ditt fel” utan det underförstådda ”för du är ingen man”. Det finns inte utrymme att revoltera mot kulturella eller ekonomiska normer, eftersom blotta erkännandet av dessa står i konflikt mot manligheten. Manlighetskritiken måste vara en anklagelse mot den enskilde mannen.
Det här är ett enormt bedrägeri. I själva verket är få beteenden så separerade från individens vitala intressen som just de som kallas manliga. Mansidealen har aldrig funnits till för den enskilde mannens skull, utan alltid stått i samhällsordningens tjänst.
Behöver militären kanonmat? Vips är manlighet lika med fosterlandskänslor, djärvhet och förmåga att underordna sig kollektivet. Är kriget slut och produktionen måste komma igång? Då blir manlighet i stället strävsamhet, plikttrogenhet och förmågan att försörja en familj. Är marknaden full av produkter på jakt efter en efterfrågan? Genast blir manlighet individualitet och prylintresse.
Att männen alls har kunnat gå med på det har berott dels på att de har gått på myten om sin egen manlighet. Dels beror det på att det funnits en belöning: den som har gjort sin plikt i systemets tjänst har blivit lovad social status, en foglig fru och egen täppa att vara herre på.
Men i en tid då allt fler män känner sig blåsta på konfekten, då klagomål av typen ”Jag är så duktig på jobbet att jag har förtjänat att ha sex, men ändå ligger kvinnorna bara med killar de tänder på, det är orättvist!” fyller internets pratkanaler, är det kanske dags att ompröva avtalet.
Det finns goda skäl även för egoistiska män att lyssna på den som predikar om manlighetens skadeverkningar. Manlighet är förknippad med högre dödlighet, en ökad risk för social utsatthet och en sämre anpassningsförmåga till samtidens krav på lyhördhet och relationsorientering. Åtskilliga män har att vinna på att lyssna till kritiken i stället för att ryggmärgsmässigt gå i försvarsställning.
Men för att lyckas med det måste vi våga erkänna att vi också är skapade av sociala omständigheter. Att vi inte är några riktiga män – att det inte finns några riktiga män. Att ”riktiga män” är en hägring, skapad för att vi ska fortsätta irra runt i öknen.
Utan att vara herrar över oss själva.
Marcus Priftis nya bok Det otäcka könet är just utkommen på Leopard förlag.
Priftis medverkar under Bokmässan, läs här om när >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
