”Valet av feminism till fiende är enkelt, eftersom det bekräftar samhällets könsnormer.” Marcus Priftis efterlyser en mansrörelse som väljer att utmana normerna i stället för feministerna.
Feminismens ökenvandring är äntligen över. Efter nästan tio år i källaren har den börjat ta sig ton igen, och precis som vanligt reagerar män (inte alla män!) genom att gå i försvarsställning. Bildandet av ”Maskulint initiativ” är det senaste tillskottet i en serie av manliga motreaktioner mot feminism.
Det slående med motreaktionerna är kontrasten mellan hur arga de är på feminister och hur många grundläggande insikter de faktiskt delar med feminismen. Att samhället organiserar människor efter kön och att könade förväntningar skapar begränsningar och lidande hos båda könen.
Skalar man bort besattheten av kvotering och de underliggande idéerna om ”kvinnors sexuella makt” och mäns rätt till sex, är de gemensamma ytorna långt fler än konfliktlinjerna. De förtryckande föreställningarna om den våldsbenägna alfahannen, den till barnomsorg oförmögne mannen, förbudet att visa svaghet – är alla gemensamma fiender.
Påståendena ”Genussystemet förstör för män” och ”Genussystemet förstör för kvinnor” är inga motsatser. Samma normer och förväntningar kan mycket väl ha stora skadeverkningar för såväl kvinnor som män. ”Killarna mot tjejerna” är en falsk motsättning. Men den är logisk. Dels för att vi redan från den lilla plastkorgen på BB blir itutade att killar och tjejer är väsensskilda varelser – men också för att den är så förenlig med mansidealet.
En man ska kunna kontrollera sig själv, sitt öde och sin livsmiljö, han ska ta för sig och inte vika en tum i försvaret av det utrymme som är hans. Det är det vi – män som kvinnor – förväntar oss av en man, och det är det män tränas i att leva upp till.
För att kunna kämpa mot en förtryckande norm, måste man dock erkänna att man är formad av sin livsmiljö. Att man inte är herre över sig själv, utan att man är den man är på grund av kulturella och sociala processer. Att man inte styr båten, utan driver dit vindarna vill ha en. Kort sagt: att man inte är någon riktig man.
Den som vill behålla sin manlighet måste alltså hitta en mer legitim fiende än ”kulturen”. Och vad kan vara en bättre symbolisk fiende för mäns lidande än kvinnorörelsen? Feminismen är synlig och väl definierad. Det finns feministiska organisationer (en armé!), feministiska symboler (en uniform!) och feministiska stridsskrifter.
Det är en kamp att projicera sina gamla manliga krigardrömmar på. Det går lätt att klistra dit den klassiska dramaturgin, att föreställa sig hur feminister infiltrerat offentligheten för att sätta sina dunkla, illvilliga avsikter i verket. Det går att mana till motstånd mot den ”nya övermakten” – det kan till och med vara ärofyllt att ha förlorat en rond mot den.
Valet av feminism till fiende är enkelt, eftersom det bekräftar samhällets könsnormer. Att det är just de normerna som är den verkliga fienden är en ironi som går alltför många arga män förbi.
Aktivisterna bakom de maskulina initiativen brukar vara djupt könskonservativa bakåtsträvare med en problematisk kvinnosyn. Men de talar till en publik som många gånger faktiskt har förstått problemet. Som må ha långt kvar till fullständig insikt, och som må låta patetiska när de skriker ut sin frustration, men som inte desto mindre kan vara en del av lösningen.
Men för att det ska ske, måste det finnas någon annan än bakåtsträvarna som är villiga att lyssna på dem, och tala till dem. Det vore en välbehövlig insats för jämställdheten, och ett stort steg på vägen mot mer frihet och färre könsbegränsningar – för alla.
Var finns den mansrörelse som kan och vågar ta steget?
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
