För ett Vattenfall styrt av den transnationella affärsmanligheten är det rationellt att köpa smutsig europeisk kolkraft. Men är machodirektörerna verkligen lämpade för att styra den offentliga sektorns företag?
Det kanske mest insiktsfulla som sagts om Vattenfall och Nuon-affären kommer förvånande nog från en minister. Det är finansmarknadsminister Peter Norman (M) som i en SVT-intervju förklarar skandalaffären – och Telia Soneras muthärvor i Centralasien – med en machokultur i bolagens ledning.
Det ligger nära till hands att se det som ett friskrivningsförsök, som att Norman vill tala om annat än om regeringens ansvar så här i valrörelsen. Givetvis får man inte bortse från regeringens roll – eller för den delen tidigare regeringars ansvar för Vattenfalls kursändring. Men Normans pricksäkra iakttagelse förtjänar ett bättre öde än att bara tolkas i ett partistiskt ljus.
Både Vattenfall och Telia Soneras ledningar har de senaste åren ägnat sin energi åt storslagna expansionsplaner utomlands. Med statens goda minne har machodirektörer lagt kraften på att bygga ett internationellt imperium, med maximal avkastning som allt överordnat mål.
De skandaler vi har sett är ett resultat av en stark ledning som gör som den själv vill, och som drivs av en ideologi där större alltid är bättre, där antalet knappnålar på världskartan ett mått på ens duglighet och där man är beredd att vidta även drastiska och okonventionella åtgärder för att få igenom sina prestigeaffärer.
Det är en närmast exakt matchning av det dominerande mansidealet.
Maskulinitetsforskarna Raewyn Connell och Julian Wood beskriver i en artikel vad de kallar för den ”transnationella affärsmaskuliniteten”. Det är ett ideal som premierar prestation, perfektion och total kontroll – över sig själv, sin situation och sina medmänniskor. Man är inte bättre än sitt senaste resultat och måste hela tiden sträva uppåt för att inte försvinna – ”up or out” är ett ledord för de flesta arbetsplatser där globala karriärister arbetar. Man ska också låta sig imponeras av de större grabbarna, vilja bli som dem och ha samma leksaker.
Enligt Connell och Wood har affärsmanligheten universella anspråk. Samma personlighetsdrag och samma idéer anses fungera för att leda en verksamhet, oavsett vilken verksamheten är och i vilket syfte den bedrivs. Det är inte svårt att dra paralleller till hur fyrkantiga ekonomiska modeller tryckts in i allt från sjukvården till polisen, kört över befintlig kultur och kompetens och i stället tvingat dem att leka bilfabriker.
I sjukvården har affärsmanlighetens självöverskattning visat sig uppenbar – särskilt som man ofta får nöja sig med den andra sorterings räknenissar som inte redan paxats av näringslivet. Men frågan är om det inte i någon mån gäller även mer affärsmässiga organisationer som Vattenfall och Telia Sonera. För syftet med statens ägande av energi- och telekombolag är inte lönsamheten. Syftet är att förse medborgarna med nödvändigheter som mobilt bredband och ren elektricitet – även när det inte är affärsmässigt lönsamt.
För ett Vattenfall styrt av den transnationella affärsmanligheten är det rationellt att köpa smutsig europeisk kolkraft (och att gå på en nit ibland). För ett Vattenfall styrt av den överordnade idén att agera i medborgarnas långsiktiga intresse, hade det logiska istället varit en storsatsning på miljövänlig energi.
Bakom Peter Normans anmärkning döljer sig en större fråga: kräver ett allmännyttigt företag en annan sorts ledning än en vanlig vinstmaskin? När vi letar efter dem som ska förvalta den offentliga sektorns företag i det vanliga gänget machodirektörer, letar vi verkligen på rätt ställe? Har vi blandat ihop kompetens och mansideal nu igen?
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
