Ett nytt och bättre mansideal har börjat ta form. Men idén att männen alltid har företräde står ännu stadigt – och riskerar att förstöra alltsammans.
Det gamla mansidealet är under attack. Principen att en man ska vara framgångsrik, praktiskt och emotionellt oberoende, kunna markera sina gränser med de medel som krävs, undvika att göra det som är fjolligt, samt vara lojal mot gruppen och det högre syftet, är hotad som manligt rättesnöre. Dels förknippas det med kvinnoförtryck och hög dödlighet, dels är det svårt att få jobb om man är sådan.
I stället lanseras ett nytt mansideal. Dess konturer är ännu svaga, men de egenskaper som ofta framhålls som idealiska är att vara pappaledig, visa känslor oftare och ha en mer fåfäng inställning till sitt utseende. Den nye mannen ska vara en jämlik partner och ha innerliga, känslosamma relationer till andra män i stället för att bara spela innebandy.
Dessa försök till att skapa ett nytt, bättre mansideal är dessvärre bara skrap på ytan, eftersom de inte tar hänsyn till den minsta gemensamma nämnaren för nästan alla mansidealets skadeverkningar: föreställningen om att varje man är världens centrum.
Det är en idé som genomsyrar våra folksagor och actionfilmer – där hjälten besegrar en skurk och belönas med en prinsessa som tack. Den går igen i hur vi accepterar den där snubben på enhetsmötet eller bröllopsmiddagen som bara pratar om sig själv.
Vi ser samma idé ge utslag i hur manliga studenter får högre betyg för exakt samma uppsats, och i medierna där män blir auktoriteter på allt möjligt med ett uppblåst självförtroende som enda grund.
Idén om mannen i världens centrum gör det lättare för män att leva upp till mansidealen, men gör också att de lever upp till idealen på ett mindre sympatiskt sätt.
Förväntar man sig företräde och är van att inte behöva bry sig om andra blir framgångsidealet egocentriskt och hänsynslöst. Oberoendeidealet är taggigt och känslokallt. Det är också övertygelsen om ens rättmätiga position som gör det viktigt att ”markera sina gränser” med aggression.
Männen som kräver att bli lyssnade på under andäktig tystnad, männen som förutsätter att deras fruar ska offra sina karriärer för dem, och männen som agerar som om kvinnors sexualitet var en trofé som man kunde förtjäna handlar alla utifrån den värderingen.
Men det gör det nya mansidealets förkämpar också. Männen som skryter med sin långa pappaledighet, männen som kastar sina känslor på kvinnor utan att ta minsta hänsyn till deras, männen som tar upp allt syre i det offentliga rummet med sina kompisrelationer och sin känslosamma könsrollsmystik – och som dessutom förväntar sig beröm för att de ”bryter mot normen”.
Det är bekvämare att revoltera mot patriarkala plikter än mot patriarkala privilegier. Och rätten att bli lämnad företräde är kanske det största privilegiet genusordningen har givit oss män. Följaktligen dånar basrösterna om hur ridderlighetsnormen och kravet att kunna försörja en familj förtrycker männen, medan det mumlas betydligt tystare om hur föreställningen om mäns rätt till sex dödar.
Om man byter ut idén om mannens rätt till allt mot en annan överordnad princip – ödmjukhet, empati och respekt för varandras olikheter – kan de gamla mansidealen ha stora förtjänster. En manlighet präglad av att lämna plats för alla kommer att få ut helt andra saker av principerna om framgång, oberoende, mod och lojalitet.
Men om man nöjer sig med att skrapa på ytan, och hyllar ”känsliga killar” som om Den unge Werthers lidanden vore ett feministiskt verk, kommer den ”nya manligheten” på sin höjd att bli som Alex och Sigges podcast: uppblåst, egenkär och intill förväxling lik det gamla sketna idealet.
Marcus Priftis
PS. Det här är min sista krönika på ett tag. Jag ska följa det nya mansidealet och vara pappaledig. Vi hörs igen efter inskolningen!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
