Ingen kan ha missat att medierna plötsligt är överfulla av exempel på rasism. Vi har ambulanspersonal som vägrar köra flyktingpojkar till akuten, apartheidbussar som separerar resenärer efter etnicitet och massavvisningar av papperslösa som polisiär prioritet. Vi har en migrationsminister som kallar människor för volymer, som tror att flyktingar håller sina barn gisslan och som tillskriver sina medmänniskor olika avsikter efter ögonfärg.
Det senaste året tycks allt bara ha exploderat – Sverige tycks aldrig ha varit så rasistiskt som nu – och oron över vart det är på väg sprider sig alarmerande fort. Det går knappt en dag utan att man stöter på någon som bara vill ge upp, som inte orkar längre.
Det är begripligt. Men det vore oerhört onödigt att ge upp nu när det äntligen börjar vända.
Den mediala fokuseringen på rasism just nu beror nämligen inte på att rasismen har ökat, utan på att den har blivit synlig. Upplevelser av etnisk diskriminering som tidigare sällan letade sig in i medierna, betraktas nu som relevanta berättelser om Sverige. Samhället har helt enkelt vaknat upp och känt lukten av den rasistiska underström som det tidigare blundade för eller bagatelliserade.
Anledningen till detta är att den antirasistiska kamp som förts i kraftig motvind de senaste 7–8 åren äntligen börjat slå igenom. Vi har fått en diskussion som utgår från de drabbades perspektiv, vi har fått en debattmiljö där man får räkna med mothugg om man säger något rasistiskt. Till och med vittnesmål om vardagsrasism, som alltid förlöjligats och bortförklarats, har blivit nyhetsmässigt heta och ägnats flera mediala kampanjer.
Betraktar man de studier som gjorts av intoleransen i Sverige, exempelvis Uppsala universitets årliga Mångfaldsbarometer, finner man att den har legat på en stabil nivå sedan mätningarna började 2005. Visserligen hotar intoleransen att öka i tider då välfärden hotas – vilket är ett argument för en stark välfärdspolitik – men antalet rasister är ungefär som vanligt och de är fortfarande i minoritet. I stället har proteströrelsen mot rasismen växt sig starkare och starkare – och den majoritet människor som är i grunden toleranta men som går bort sig ibland, lyssnar med dåligt samvete och förvånansvärt öppet sinne.
Detta innebär naturligtvis inte att Sverige är ett samhälle utan rasism. Vi har en allvarlig situation som hotar att bli ännu allvarligare, och det är oerhört farligt att läsa det förra stycket som att rasismen inte är ett så stort problem. Men det är precis lika farligt att bli cynisk eller uppgiven, att titta på Sverigedemokraternas opinionssiffror och dra slutsatsen att rasismen vinner vad vi än gör. För det är inte sant. Den antirasistiska rörelsen vinner också ganska många strider. Se bara på hur debatten fördes för ett år sedan och hur den förs i dag.
Kriget är långt från vunnet. Men jag är säker på att vi har nått en vändpunkt. Den antirasistiska rörelsen har ett bättre slagläge än vad vi har haft på länge. Även om det ibland kan kännas så, är inte april 2013 egentligen en tid för uppgivenhet – det är en tid för ett nymornat självförtroende.
För övrigt anser jag att Fredrik Reinfeldts trovärdighet som antirasist minskar för varje dag Tobias Billström får sitta kvar.
Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
