Konflikten mellan antirasismens två huvudfåror »tolerans« och »identitetspolitik« är överdriven. I det praktiska arbetet spelar den ingen roll.
Det offentliga samtalet om antirasism domineras av två huvudfåror. Den ena är grundad i en strävan efter att hindra organiserad intolerans att få fäste i samhället, och är idag framför allt upptagen med frågor kring högerextremism och den nationella rörelsen. Den andra fåran har tillkommit senare, är grundad i en postkolonial teori och fokuserar huvudsakligen på maktkritik och frågor om representation.
Fårorna fyller olika sociala funktioner. Den ena används av relativt välsituerade antirasister för att genomdriva normer om demokrati och mänskliga rättigheter, medan den andra primärt används av underordnade grupper för att skapa självförståelse och social mobilisering.
De skiljer sig följaktligen åt. De har olika prioriteringar, olika syn på det svenska samhällets funktionssätt och de håller sig med rivaliserande begreppsapparater. De har också olika social ställning – hårt tillspetsat sitter den ena fåran på projektpengarna och den andra på kultursideskredden.
Naturligtvis har det också uppstått friktion mellan dem. På idéernas arenor är de inbegripna i veritabla gladiatorspel, som om de vore argare på varandra än på själva rasismen. Men om man sneglar förbi kulturdebatten och istället tittar på den rika flora av praktisk antirasism som bedrivs i Sverige idag, framstår konflikten som klart överdriven.
I min nya bok »Från snack till verkstad« har jag intervjuat ett femtiotal praktiskt arbetande antirasister om deras arbete och aktivism. (Jag presenterar slutsatserna här.) Där finns representanter från båda fårorna, likväl som personer som står utanför rörelsen.
Visst har flera intervjupersoner luftat hård kritik mot andra intervjupersoner. Men skärskådar man kritiken – och motstår frestelsen att fokusera på de sämsta exemplen från vardera fåran – går den inte mycket djupare än till terminologin. Det som den ena sidan kan kalla för »samexistens på lika villkor« kan vara exakt samma sak som den andra menar med »social rättvisa«, och skillnaderna mellan dem som saluför »tolerans« och dem som istället eftersträvar »normkritik« är inte större än att de kan enas om vars och ens rätt att vara sig själv utan att hens identitet ligger hen i fatet.
På ett teoretiskt plan må de stå en spaltkilometer ifrån varandra. Men i det praktiska görandet är skillnaderna små, och förklaras i princip av att olika utmaningar kräver olika strategier. Rasismen är ett månghövdat monster, och man kan inte bekämpa nazistmarscher och rekryterares magkänsla med samma metod.
Det finns ingen konflikt mellan undervisningsmetoden i Kungälvs kommuns Toleransprojekt och den i det avsevärt mer postkoloniala läromedlet »Låt stå«. Det finns ingen motsättning mellan Malmö FF:s normbyggande arbete och den normkritiska approachen i projektet »Fotboll för alla«. De attackerar olika ändar av det rasistiska spektret.
Den som vill göra antirasism i praktiken behöver alltså inte bry sig om teoretiska motsättningar, utan kan välja angreppssätt efter utmaning och eget gottfinnande. Den som vill motarbeta den strukturella rasismen gör det bäst med en strukturell analys, medan den som vill agitera pedagogiskt mot öppen rasism kanske har lättare att komma i mål med ett toleransperspektiv.
Det påstådda kulturkriget mellan halmdockorna »toleranspedagogik« och »identitetspolitik« är tilltalande för den konfliktfixerade medielogiken. Det går också att använda för att mobilisera sina vänner eller bygga sitt varumärke. Men i det praktiska arbetet har en sådan konflikt en ytterst begränsad funktion.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
