I uppståndelsen kring förra veckans tårtning glömde nästan alla bort en viktig fråga: Hur ställer sig Sverigedemokraterna själva till våld och trakasserier som politisk metod?
Förra veckan fick som bekant Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en tårta i ansiktet vid en boksignering i Stockholm. Tårtattacken fördömdes nästan unisont från höger till vänster. Politiskt våld får inte tolereras i en demokrati, sa man, oavsett vem det riktas mot.
Det är lätt att skriva under på. Men i uppståndelsen kring tårtningen glömde nästan alla bort en viktig fråga: hur ställer sig Sverigedemokraterna själva till våld och trakasserier som politisk metod? Alltså bortsett från de politiska förslagen?
Till att börja med har vi partiföreträdarna. Det går förstås inte att föreställa sig ett annat riksdagsparti vars kriminalpolitiska talesperson beväpnar sig med järnrör. Bland de politiker som hotar, sextrakasserar och misshandlar är sverigedemokraterna alarmerande överrepresenterade. Det finns distrikt där var tionde sverigedemokrat är dömd för brott de senaste åren.
Sedan har vi försöken att tysta oliktänkande. Det är sedan länge känt att ett av partiets absoluta toppnamn – järnrörs-Kent – både finansierar och arbetsleder den av Jimmie’O hyllade hatsajten Avpixlat, där man systematiskt organiserar och underlättar trakasserier mot motståndare. Och ”fotsoldaterna” gör inte husse besviken. Det räcker med att en webbsida kritiserar partiets uttalanden för att den ska utsättas för dataattacker. Om kritikern dessutom är kvinna och muslim får hon finna sig i läckta personuppgifter och våldtäktshot på telefon.
Men inte nog med det. Våldet är en oskiljbar del av Sverigedemokraternas innersta kärna. Det är nämligen inte möjligt att uppnå Sverigedemokraternas politiska mål – ett etniskt och kulturellt homogent Sverige – utan omfattande våld. Partiets själva existensberättigande är att verka för ett ett Sverige fritt från svartskallar. Ett Sverige där alla ”lever efter den svenska kulturen” sådan som Björn Söder uppfattar den. Ett Sverige där ens svenskhet – och därmed ens rättigheter i landet – är beroende av att man har ”rätt” kulturell identitet.
Det är inte bara ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle som bara kan åstadkommas med etnisk rensning. För vad ska man annars ta sig till med de nästan två miljoner invånare som har utländsk bakgrund, och som kanske är okej med det, men som ändå vill stanna i landet?
Medieforskaren Göran Leth har gjort en genomgång av hur svenska dagstidningar förhöll sig till Kristallnatten då det begav sig för 75 år sedan. Resultatet är beklämmande: efter att först ha varit starkt fördömande till pogromen, övergick tidningarna snart till att normalisera de antisemitiska övergreppen. Man började skriva ur ett tyskt perspektiv, med en nazistiskt färgad världsbild och med nazisternas vokabulär. Trots att man innerst inne anade hur fortsättningen skulle bli, anpassade man sig till nazismens radikalisering.
Historien har fällt sin dom över dem. Och där finns en lärdom till de medier som i dag är så måna om politisk neutralitet att de i praktiken övertar rasisternas verklighetsuppfattning.
Förra veckans tårtfördömanden slog fast att Sverigedemokraterna har rätt att slippa bli behandlade som de själva behandlar andra. Det är en storsint gest.
Men om den inte kombineras med att börja prata om Sverigedemokraternas eget våld, både som praktik och som ideologi, ger man dem i praktiken ensamrätt på politiskt våld. En kastad tårta blir ett hot mot demokratin, medan en en önskan om ett totalitärt, tvångsvitt Sverige blir en åsikt bland andra.
Det är en dum och farlig dubbelmoral, som Voltaire skulle ha sagt.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
