I anslutning till Reva-projektet byggs ett transitförvar i Märsta. Detta helt i enlighet med projektets leanbaserade arbetssätt, där människor hanteras som avhumaniserade block i ett flödesschema.
Vi stannar till på balkongen under rundvandringen på förvaret i Märsta. Ett stålgaller utgör golv och väggar, himlen skymtar som en nattmörk flik ovanför den fem meter höga betongvägg som avgränsar rastgården nedanför oss. På andra sidan rutan sitter några män och ser på TV, längre ner i korridoren är datorrummet fullt av förvarstagna som sitter och surfar. I gymmet slår ett par fotsulor taktfast mot löpbandet, ett par badtofflor står parkerade vid sidan om maskinen. Personalen beskriver det som en fritidsgård, enda skillnaden är att man inte kan ta sig därifrån.
Det är en tisdag i slutet av februari och jag är på introduktionskurs för NGO-medlemmar på flyktingförvaret i Märsta. Förvaret är, som alltid, fullbelagt och totalt sitter 60 personer inspärrade på de två avdelningarna. Några har varit här ett fåtal nätter, andra i månader. De flesta väntar på att få sina utvisningsbeslut verkställda, men det är oklart när det kommer att ske. Under 2012 satt sammanlagt 2 550 personer förvarstagna på någon av de nio avdelningarna runt om i landet. Och fler ska de bli, under våren öppnas ytterligare ett förvar i Märsta.
Men det nya förvaret är annorlunda. Det är ett transitförvar inom Reva-projektet och är endast till för personer som har en beställd avresa. Tanken är att den förvarstagna inte ska stanna längre än tre till fyra dagar och byggnaden är lämpligt placerat i anslutning till Arlanda, den flygplats flest personer verkställs från.
Hur hänger då det nya förvaret samman med polisens reva-rejder i tunnelbanan? Det hela är mycket enkelt och får sin förklaring i form av det leanbaserade arbetssätt Reva-projektet är uppbyggt kring. I regleringsbrevet till de tre myndigheterna, Migrationsverket, Polisen och Kriminalvårdens transporttjänst finns som bekant ett direktiv om att antalet utvisningar ska öka, men för att det ska funka krävs det att alla kuggar i maskineriet fungerar synkroniserat. Det får inte bli stopp någonstans och därför har man börjat arbeta i processer och flöden enligt det så kallade leankonceptet. Migrationsverket sammanfattar det hela i sin årsrapport: ”Samverkansprojektets fokus är att introducera en flödeseffektiv strategi. Genom att bygga upp verksamheter som kan eliminera, förutse och hantera variation blir också resurserna inom verksamheterna bättre använda.”
En av de så kallade flaskhalsar som hittills stoppat flödet är antalet förvarsplatser. Det spelar ingen roll om polisen intensifierar jakten på personer utan uppehållstillstånd om det inte finns någonstans att förvara dessa personer. Därför behövs det nya förvaret.
Förvaret är inte färdigt förrän senare i vår, men redan nu går ”flödet” att sammanfatta: Polisen gräver i tunnelbanan, hittar en person som är lätt att verkställa. Denna placeras på kortförvaret i Märsta och utvisas inom ett par dagar.
Så hur många personer kommer polisen att behöva hitta för att “hålla flödet på en jämn nivå”? Självklart beror det på hur många som är kända av Migrationsverket och som endast placeras på korttidsförvaret i anslutning till att de skickas iväg. Men låt oss ändå göra ett räkneexperiment utifrån antalet förvarsplatser: Det nya förvaret har 20 platser. Ponera att den genomsnittliga förvarstiden hålls eller överskrids med max en dag, vilket ger oss i genomsnitt på fem dagar per person. Vi kan sen dividera årets dagar med fem och sedan multiplicera med antalet platser. Det ger oss siffran 1 460. Det vill säga, om förvaret är fullbelagt kommer i genomsnitt 1 460 personer att passera genom det nya transitförvaret varje år. En ansenlig summa.
Det går att trixa med siffror, det går att säga att detta inte bevisar något. Men det pekar på att det är en rejäl kapacitetsökning av antalet människor som kan låsas in.
Polisens jakt på personer utan uppehållstillstånd är en förutsättning för förvaret. Det hela är cyniskt. Det handlar inte enbart om att människor hålls inspärrade trots att de inte begått något brott, utan också om att man behandlar människor med drömmar och känslor som avhumaniserade block i ett flödesschema.
Personalen på förvaret i Märsta berättar att de flesta förvarstagna mår dåligt och hamnar i en svacka då de kommer dit. Under vår rundvandring ser jag hela tiden små, små tecken på det. De förvarstagna äter med plastbestick och ingen får ha tändare eller vassa föremål på sig. Alla mediciner är inlåsta, så även värktabletter. Det finns få anledningar att betvivla att något skulle bli annorlunda på det nya förvaret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
