Skillnaderna i resultat mellan olika skolor är i dag enorma. Medan i genomsnitt ungefär var tionde elev lämnar nian utan behörighet till gymnasiet, så finns det skolor där inte ens hälften av eleverna klarar behörigheten. Det beror inte på slumpen, utan på elevernas bakgrund.
Fem procent av barnen till akademiker klarar inte gymnasiebehörighet. Bland barn till lågutbildade är samma andel hela 36 procent. Det är dessutom skillnader som under lång tid förstärkts. Dagens skola klarar alltså inte att se till att alla barn går ut i livet med lika goda livschanser. Finns det ett bättre mått på ofrihet än att en människas chans att lyckas beror på vilka hennes föräldrar är?
Både svensk och internationell forskning är entydig med att sådana mönster går att motverka. ”Mer resurser” i största allmänhet är knappast någon mirakelmedicin för att höja skolresultaten, men det fungerar om de riktas specifikt till socioekonomiskt svaga elever och används till att öka lärartätheten. Skolverket rekommenderar därför att pengarna till skolan i högre grad än i dag bör fördelas på socioekonomisk grund. Mer pengar dit behoven är stora, helt enkelt.
I Stockholms stad har den borgerliga majoriteten under fyra års tid konsekvent ägnat sig åt motsatt politik. Genom att frysa det socioekonomiska anslaget och öka den generella skolpengen, har skolor med liten andel socioekonomiskt anslag – det vill säga skolor i rika områden – fått totala anslagshöjningar. Samtidigt har skolor med hög andel socioekonomiskt anslag, det vill säga skolor i fattiga områden, ungefär samma budget idag som 2006, trots att priser och löner höjts sedan dess. Det innebär naturligtvis att dessa skolor tvingats spara. Lärartätheten i innerstadens skolor är idag densamma som 2006. I skolor utanför tullarna har den däremot sjunkit.
När Socialdemokraterna i Stockholm har frågat stadens rektorer om de får ihop sina budgetar framkommer ett tydligt mönster – hälften av rektorerna i innerstadsskolorna svarar att de inte kommer att behöva göra några besparingar. Bland ytterstadsskolornas rektorer tror bara en dryg fjärdedel av rektorerna att de kan undvika fortsatta nedskärningar.
Det skrämmande är att vi kan se att den här omvända Robin Hood-politiken redan fått konsekvenser. Mellan 2006 och 2009 minskade andelen behöriga i 41 av Stockholms grundskolor. 35 av dessa, det vill säga nästan allihop, låg i ytterstaden. Rinkeby är en av de stadsdelar som drabbats allra hårdast: här har lärartätheten försämrats drastiskt, liksom skolresultaten. I Rinkebyskolan blir i dag inte ens hälften av niorna behöriga till gymnasiet. År 2006, när det fanns sju fler lärartjänster på skolan, blev 68 procent behöriga.
Att hejda den växande ojämlikheten i skolan är ingen lätt uppgift. Den socialdemokratiska skolpolitiken nådde uppenbarligen inte ända fram. Samtidigt framkommer ett tydligt mönster om man tittar på just Stockholm: under den rödgröna majoriteten 2002-2006 ökades det socioekonomiska anslaget, och då förbättrades också resultaten i exempelvis Rinkebys skolor. När sedan den borgerliga majoriteten skar i anslaget, sjönk resultaten igen. Erfarenheterna från detta, liksom från många vetenskapliga studier, pekar på att det finns ett tydligt och enkelt redskap färdigt att använda för den som på riktigt är intresserad av att höja resultaten i skolan. Det redskapet heter omfördelning.
En stad, eller ett land, som tillåter att tusentals unga misslyckas i skolan, det är ett land som inte tar tillvara på sin fulla potential. Mot detta hjälper varken tidigare betyg eller tomt prat om ”ordning och reda”. För barnens skull vore det skönt om vi kunde ha en skolpolitisk debatt som i högre utsträckning byggde på vetenskap, beprövad erfarenhet och en resursfördelningsmodell som tog mer hänsyn till verkliga behov.
Marika Lindgren Åsbrink, socialdemokratisk bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
